måndag 25 april 2011

Lite om livet efter operation

Eftersom Sandra frågade kommer lite mer info här.

Känns det skillnad i kroppen när man gått ner 20 kilo? Nej, faktiskt inte. Eller ja, det är klart att det är lättare att röra sig, men det är ärligt talat ingenting jag märker av. Det jag märker är att jag inte har haft ont i knäna eller höfterna sen jag opererade mig, det är alltid något. 20 kilo är ju så "lite" i sammanhanget, så jag gissar att det kommer kännas mer senare, jag har ju ändå ca 40 kilo KVAR att gå ner... Det jag däremot märker på kroppen är att den blir mer rörlig. Jag kan klia mig själv på ryggen för fläsket är inte i vägen, och jag kan sitta skräddare igen, det ar jag inte kunnat sen -98 någon gång...

Livet i stort har inte förändrats alls ännu. Om ni hoppar in på Monas blogg (länk till höger där) så skriver hon just idag om att det sker så enoooormt stora förändringar i livet efter operationen, men det är som sagt inget jag märkt av heller. Å andra sidan så ÄR 20 kilo fortfarande en så galet liten skillnad (även om man tycker att 20 kilo är massor-det är det inte) så jag gissar att även DET kommer senare. Mitt liv före operationen var ju inte så påverkat av att jag var/är fet, förutom rent fysiskt då. Jag har rätt bra självförtroende och har inte gått runt och mått dåligt för att jag är fet. Visst, det är ju inte så att man tycker att det är SKITSKOJ, men det är inget jag gått och ältat direkt. Däremot kan jag känna mig diskriminerad och dumförklarad ibland som fet, och DET hoppas jag verkligen förändras! Ni vet när man sitter på en anställningsintervju, och får känslan av att den som intervjuar vill ställa frågan "ORKAR du verkligen jobba, med den där kroppshyddan?" ? DET vill jag gärna slippa.

Och ang. maten... Well, det är lite som det är. Jag har ju lite issues runt maten faktiskt, och är JÄTTERÄDD för att äta för mkt mat så en stor del av min dag går åt till att ha ångest. Vi tar det från början...

Jag blev inte fet av att äta särskilt DÅLIG mat eller mycket snask (generellt, i perioder äter jag rätt mkt snask ändå) utan jag blev fet av att äta MYCKET mat. Till frukost kan jag inte minnas att jag någonsin ätit mindre än 4 mackor med pålägg, antingen skogaholms eller gott gräddat. Nu efter operationen äter jag EN macka med pålägg till frulle.

Sen har jag alltid varit kass på att äta regelbundet, och det är jag fortfarande. Dietisten skulle smiska mig om hon visste... (fast det är ungefär 98 ggr bättre nu) Oftast, före operationen, så glömde jag liksom bort att äta under dagen, eller så åt jag några mackor till som lunch (nu är vi uppe i ca 8 mackor på en halv dag) och sen var man såklart VRÅLHUNGRIG till middag när man vräkte i sig maten. Nackdelen med att vara sådär döhungrig är också att man äter ÄNNU fortare än man brukar i normala fall så man hinner inte reflektera över att man inte är hungrig längre, och så fortsätter man äta tills man är PROPPMÄTT och får något slags paltkoma resten av kvällen.

Nu efter operationen ser det ut ungefär så här: Frukost, 1 macka, när jag klivit upp och rastat hundarna. Jag har inga fasta tider. Sen om jag kommer ihåg det så tar jag ett mellanmål på förmiddagen, t ex lite frukt som ni ser om ni scrollar ner, men vanligen går jag direkt på lunchen eftersom jag inte blir hungrig förrän ganska sent på dagen och det är på något vis inpräntat i huvudet att man inte ska äta om man inte är hungrig... Efter lunch brukar jag oftast sova middag några timmar, för jag är VÄLDIGT trött fortfarande. Det är tydligen normalt när man går ner i vikt ganska snabbt, så jag sover middag som en annan pensionär... Det innebär att jag sover över ett mellanmål som jag borde äta, och så går jag direkt på middagen när jag vaknar. Sen under kvällen äter jag mina mellanmål, lite frukt, en knäckemacka eller liknande. Det är inte rätt, och jag måste försöka styra upp det där, men om jag ska ta mellis när jag vaknar ist för middag får jag middag runt kl 21 på kvällen och jag vet inte hur bra det är HELLER... Som ni ser så sköter jag maten ganska illa, men jag tröstar mig själv med att jag iaf är medveten om att det inte är ok...

Det enda jag är noga med är mängden mat, jag försöker att absolut inte äta mer än 2 dl till frukost/lunch/middag och enligt ögat lyckas jag bra med det, men enligt hjärnan mindre bra. Jag tror att jag måste börja MÄTA maten med ett decilitermått för att lugna min hjärna, för den säger hela tiden att jag äter för mkt mat även om jag kan se att jag har lite mat på tallriken. Jag är också orolig över hur snabbt magen lärde sig att ta till sig mer mat. I början när jag kom hem från sjukhuset orkade jag knappt ½ dl mat och nu är jag uppe i 2 dl. Jag VET att 2 dl är den mängd jag ska äta, men det är ändå oroande att magen töjt sig så pass snabbt och att den nu kan ta 2 dl mat. Jag menar, kan den töja sig till 2 dl kan den säkerligen töja sig till mer och det vill jag absolut INTE, då är ju allt helt i onödan och jag får fortsätta vara fet. Så, jag oroar mig väldigt mkt över mängden mat jag äter, även fast jag vet att jag äter den mängd jag ska. Skitjobbigt.

Några väldigt stora skillnader när det gäller maten är min inställning till en portions storlek. Nu kan jag se en bild på en tallrik med mat och tänka "GUD så mycket mat!?" och känna hur det nästan vänder sig i magen för att jag kan föreställa mig att ÄTA all den där maten och blir illamående av det. Tidigare åt jag ju också helt sinnessjukt stora portioner mat, och jag slutade dessutom inte äta bara för att jag var mätt. Jag kunde äta en portion till, bara för att det var gott.

Lagade korvstroganoff häromdagen... Jag lagar mat på samma sätt och i samma proportioner som tidigare, skillnaden är att nu blir frysen full. Stroganoffen räckte nu till 8 portioner mat, 8 STORA portioner har jag dessutom insett-jag skulle förmodligen kunnat få ut 10-11 port. Den mängden mat hade tidigare varit KANSKE 3 mål, så ni kan ju fatta skillnaden!?

Jag har fortfarande svårt för att sluta äta när jag är mätt, det är något psykologiskt som jag måste akta mig för. Har jag mat på tallriken så sitter jag och plockar i den, så jag måste vara noga med att inte lägga upp mer än jag ska äta, eller göra mig av med tallriken (om man äter ute t ex).Det där är ju ett sjukligt beteende som jag faktiskt måste vara på min vakt mot.

Några andra skillnader när det gäller maten är VAD jag kan äta. Hittills har jag inte blivit riktigt sjuk, som man kan bli, av någon mat men jag märker att olika saker fungerar mindre bra. Bröd, t ex. Jag kan äta mackor fortfarande, men helst inte vitt bröd i tjocka skivor. Jag kan t ex inte äta baugetter längre för allt det där brödet blir som en gegga i magen. Föreställ er att äta rå bulldeg, så känns det i magen så man mår inte jättebra... Tunna skivor, t ex gott gräddat, går däremot bra, men allra bäst går knäckebröd.

Sen är jag lite känslig för socker och godis som klibbar i magen. Jag kan äta hårda godisar, t ex turkisk peppar, och viss choklad i små mängder, men lösgois går bort helt tyvärr. Såna gelegodisar ligger och geggar i magen jättelänge, så jag mår illa efter bara 2-3 bitar. Glass innehåller för mkt socker så det har jag svårt för att äta, jag blir JÄTTETRÖTT efter bara några skedar. Tack och lov så är jag inte så SUGEN på glass längre, sen operationen. Utöver det verkar jag, peppar peppar, kunna äta allt, bara i mindre mängd.

Oj, vad långt det blev ;)

5 kommentarer:

  1. Jag är kvar än ! Hittade din blogg via min syrra (Sara) för jättelängesen och läser den troget varje dag ;-)

    SvaraRadera
  2. Härligt! Då har jag iaf en läsare :D

    SvaraRadera
  3. Tack för ditt utförliga inlägg! Det känns bra att man inte är ensam om att ha "rubbad" inställning till mat!

    SvaraRadera
  4. Freja & Luxor29 april 2011 20:38

    Ditt beteende med matlagning och mitt beteende med godisköp känns rätt lika. Jag åt förut nånstans 7-9hg godis per dag, numera räcker en sån påse över en vecka (om jag är ensam om att äta ur den) men jag köper fortfarande lika mycket som när jag åt som mest. Det är skitsvårt att lära om. Fördelen med matlagning är ju att man då har matlådor att frysa in *S*

    SvaraRadera
  5. Sjukt bra skrivet, jag tror att de allra flesta gör det du gjorde tidigare!
    ÄTER MYCKET alltså ;)

    Min sambo har gått ner 50 kilo och har nog 20 kvar och det har hon lyckats utan GB, men kroppen som blir kvar är ju lite tragisk tyvärr.

    Jag älskar henne ändå så vi får väl besöka Dr Plastik framöver då det stabiliserat sig ;)

    SvaraRadera