onsdag 18 maj 2011

Vargsläkte, Caroline L Jensen

Nu har jag förvisso inte läst ut boken ännu eftersom jag har en hangup som gör att jag vill kunna NJUTA av bra böcker-inte ha ångest för att jag läser, men jag har läst så pass mycket av boken att jag känner att jag kan recensera den utan att skämmas.

Jag vet inte hur mkt av det här som beror på att jag "känner" Caroline, jag kanske är partisk, men jag ÄLSKAR boken. (Jag har fortfarande inte listat ut vad jag ska kalla henne. Vän känns lite sådär, vi har ju bara träffats en gång som snabbast, även fast vi umgåtts online i flera år. Bekant? Känns lite FÖR opersonligt ändå, eller? När vi träffades för någon månad sedan så tror jag vi enades om att NÄTRAGG var ok, så vi säger väl det då. Caroline L Jensen är mitt nätragg ;) )

Hur som helst, boken. Jag är SJUKLIGT mörkrädd. Japp. 32 år gammal och mörkrädd som en 2-åring, and not afraid to admit it! Jag ÄLSKAR skräck, men jag brukar bli så förbannat skiträdd att jag måste lägga ifrån mig boken för att inte få en hjärtinfarkt-så pass... Vargsläkte är dock inte så farlig. Det är skräck, for sure, men inte så där bajsa i byxan och hålla på att dö skräck, utan mer mys-skräck! I vissa passager i boken så bara vet man att något kommer hända (ni vet sådär som man vet att den korkade flickan på tv kommer dö när hon går ner i källaren ensam för att kolla vem som skrek där nere...) och man håller liksom andan i väntan på vad som ska hända fast man liksom VET vad som kommer hända-egentligen.

Boken inleds dessutom väldigt bra. Redan från start så vet man att det kommer hända något, men man vet inte exakt vad, varför eller hur. Framför allt vet man inte varför, och man vill veta mer.

Dessutom ÄLSKAR jag det faktum att Caroline "alltid" (kanske lite tidigt att säga att det ALLTID är så efter två händelser, men dock) har en lallande dåre med i sina böcker. I fru Bengtsson var det just fru Bengtsson som lallade en smula, och i Vargsläkte... Tja, ni får läsa själva! Jag hittade ett stycke i boken som jag satt och fnissade åt bra länge, och jag fnissar fortfarande åt det när jag tänker på det. Vet inte om det beror på att det är MIN typ av humor, något jag skulle kunna ha sagt själv, eller om det är för att det känns som om Carolines sinne för humor lyser igenom texten. Skitsamma, jag älskar den.

Boken är precis i min smak. En blandning av humor i stora portioner och lite mys-skräck.

Köp den. Läs den. Älska den.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar