måndag 12 december 2011

Om att vakna

Jag är inte en morgonmänniska. Jag är en nattmänniska. Att vakna är tillräckligt traumatiskt som det är, utan att jag ska behöva genomlida följande uppvaknande:

När väckarklockan ringer (vilket den iofs sällan gör, men det händer att jag har en tid att passa) så vaknar Ixen först. Ixen är morgonpigg. Och hungrig. Han STUDSAR upp och, föreställer jag mig, hojtar HELL YEAH, MORGON!!

När han studsar upp på det viset så förvandlas hela sängen till en hoppborg. Hela sängen rör sig, vilket naturligtvis medför att både jag och Halo vaknar. Halo tittar sig yrvaket omkring och undrar vad fasen som händer egentligen? Själv suckar jag och önskar att jag vore död.

Man ligger stilla och hoppas på att få vakna i lugn och ro, men se det går inte. Nu har Halo kvicknat till och tycker att det är dags att kliva upp, så han börjar klättra på mig och försöker slicka på all hud som han kommer åt. Under tiden vankar Ix runt och piper och berättar att det är VERKLIGEN dags att kliva upp nu, annars kommer i för sent! (Fast det han menar är att han håller på att dö av svält.)

Man kan ju bli sinnessjuk för mindre.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar