lördag 17 mars 2012

Det här med att jogga...

Jag är inte särskilt hurtig. Eller ja, CISS var inte särskilt hurtig, men den här Ebba verkar ju vara det trots allt...

Jag har ett program som jag följer som innebär att man varvar joggning med promenader, eftersom det inte finns på kartan att jag ska orka jogga några längre sträckor i sträck, jag kämpar fortfarande med att orka 500 meter i sträck liksom... (Bara 5.5 km till då...) Första veckan skulle jag jogga 1 minut, och promenera 3. Jag slängde dessutom in en intervall på 2 minuter som egentligen inte skulle vara där, eftersom jag tror att det är bättre för mig mentalt att inte DUBBLA tiden veckan efter utan att vara lite förberedd på vad det innebär. Jag har modifierat intervallerna lite utefter hur jag tror att JAG kommer fungera, och iom att jag nu hade lite vana av att jogga en tvåminutersintervall så var det inte skitjobbigt att göra det vecka två.

Nu under vecka två (Sista dagen igår) så skulle det bara vara 2-minuters, men jag slängde in en 3-minutare också, av samma anledning som innan.

Innan jag började med det här programmet så "provjoggade" jag i en minut, för att se exakt hur otränad jag är. Insåg att en minut är helt ok att jogga, så jag skulle nog överleva! Lite rädd för den där två-minutaren, men jag kände att det fick bli en utmaning... Orkar man inte så orkar man inte, men man måste ju testa!

Första passen var skitjobbiga. Sure, EN minut är helt ok, men det kommer ju fler minuter efter den där första... Dom första intervallerna på TVÅ minuter höll på att ta ihjäl mig, på riktigt. Jag har ju ansträngningsastma, och första gången jag gjorde en intervall på två minuter trodde jag seriöst att jag skulle dö. Men det gick.

Efter min första vecka fick jag med mig chefen också, och eftersom jag låg en vecka före henne så gjorde jag vecka ett en gång till. Hellre att jag backar lite med min egen träning och får sällskap, än att jag ska harva på själv, för då är risken stor att jag skiter i det istället.

Andra varvet på vecka ett började jag känna att det var för lätt. Visst, det var tungt att jogga två minuter fortfarande, men fullt möjligt att genomföra,och en-minutarna var rena rama semestern. Sen hoppade vi på vecka två, och det blev lite tyngre. Nu hade man ju inte flera pass på en minut att vila upp sig på, utan nästan bara två-minuters och en DÖTUNG på tre minuter... Första gången vi gjorde vecka två så joggade vi den första tre-minutaren i långsammare tempo än vi GICK, enda skillnaden var att vi tog fler steg... Men, vi GJORDE det! Vi joggade alla intervaller utan att sluta innan tiden gått, det gick långsamt, men vi FIXADE DET! Bara det är en vinst.

Igår gjorde vi sista passet på vecka två, och för min del kändes det lite trivsamt. Vi joggade i skogen sent på kvällen, vilket innebar att vi fick hålla ett mycket lägre tempo än normalt för att inte bryta benen och det hjälpte ju såklart till, men det var en ganska skön känsla att jogga den där tre-minutaren och inte vara helt DÖD innan runkeeper meddelade att det var dags att sluta jogga. Det hjälpte väl till också att man var tvungen att hålla koll på var man satte fötterna, så man hade liksom inte TID att fokusera så mycket på hur jobbigt det var. Jag tror att det är mer mentalt jobbigt än något annat, man tänker för mycket på hur jävla lång tid tre minuter är och hur jävla jobbigt det är... Igår var jag förvisso andfådd efter tre-minutarna, men på intet sätt helt slut eller döende.

DET är det som är mest motiverande tror jag. Att man känner att man på bara väldigt kort tid orkar mer, att man inte blir helt knäckt utan faktiskt kan ta i lite i uppförsbackarna, och att man känner sig stark efter passet-inte döende. Man tror inte att tre pass under en vecka ska göra så att man helt plötsligt kan DUBBLA tiden, men kroppen anpassar sig och orkar mer förvånansvärt snabbt. Jag tror dessutom att det är bra att man mellan varven pressar sig LITE MER än vad man egentligen orkar. Det stod något i min nya bok om joggning om det, att om man pressar sig lite mer än man orkar IBLAND så anpassar sig kroppen till den aktivitetsnivån för att vara beredd på att det kan komma ett till lika tungt pass. Dessutom så känns ju den vanliga nivån som rena barnleken efteråt, och det tror jag är viktigt för det mentala.

Dessvärre vrickade jag foten igår. Trampade snett på en sten och fick svinont... Gick några meter och kände att det började gå över, så jag fortsatte med joggingrundan... Very bad idea. Det var inga problem alls när jag joggade, men när jag sen kom hem och skulle rasta hundarna så insåg jag att jag knappt kunde gå nedför trappan, och när jag sen skulle ta av mig skon så hade den helt enkelt fastnat på foten, som svullnat rätt ordentligt. Resten av kvällen hade jag så ont att jag nästan grinade, men när jag vaknade i morse hade värken gått över. Det gör såklart ont att belasta foten, men det kan jag leva med. Tror dock att det inte blir så mkt joggat på några dagar tyvärr, så jag hoppas att jag inte tappar allt för mkt kondis under den tiden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar