onsdag 24 oktober 2012

Jag fick ett brev

Livet har varit lite hårt senaste veckorna. Inget jag har lust att blogga om, inget jag ens har lust att PRATA om, ens med mina närmsta vänner, för sån är jag. Jag pratar inte om våldsamt privata saker ens med människor jag litar fullkomligt på. Men människor som på något vis är involverade vet ju ändå.

Så fick jag ett brev. (Det är någon vecka sen, men jag har inte mäktat med att blogga om saken.) Ni som känner mig lite mer privat vet att jag kan vara ganska vekhjärtad, men det ska ändå mycket till för att BERÖRA mig. Men när jag fick det här i posten så började jag gråta. Där jag stod, framför postfacket i trappuppgången där vem som helst kunde se mig. Stortjöt.

Jag var precis på väg för att handla, men fick stanna med cykeln längs vägen för att jag hade en sån klump halsen att jag helt seriöst inte kunde andas.Jag var så rörd av omtanken. Enkelheten. Det faktum att det inte behövdes någon stor gest för att visa omtanken, utan något så enkelt.

Kära Martin, som jag älskar dig.

1 kommentar:

  1. När det är som värst jobbigt behöver det inte vara så stora gester för att man ska må bättre eller bli väldigt känslosam.Du är lycklig som har vänner som förstår det.Sen vill jag bara önska att livet känns lättare och att du får nåt bra besked som lättar allt elände.Mvh/Micke

    SvaraRadera