måndag 31 december 2012

Året som gått, och det som kommer.

När jag försökte sammanfatta det här året i huvudet så kände jag rent spontant att det varit ett jävla skitår. Fast har det verkligen det?

Jag har periodvis mått väldigt dåligt, och känt mig lite ensam i världen eftersom jag inte haft någon att dela mina tankar med. Det är givetvis inte alls sant, jag har många goda vänner som gärna skulle dela skiten, det är jag som har valt att inte dela med mig, för att det är enklare så. Men så har jag iaf känt. Perioderna av dåligt mående har kommit och gått, med viss regelbundenhet, och jag har stundtals känt mig en smula bipolär. Jätteglad ena veckan, och så kastas man raskt ner i något slags depression veckan efter. Helt labil.

Jag tänker för mycket. Det har alltid varit mitt problem. Jag ältar, och överanalyserar, och mår dåligt. Sen förtränger jag, låtsas som om problemet inte finns, och sysselsätter mig in absurdum för att hålla huvudet ockuperat. Promenerar 1 mil om dagen, stickar och virkar. Allt utom sitter stilla och låter mig själv tänka.

Det har dessutom varit lite av ett år med förlorade vänskaper. Vänner som visat sig vara mindre goda vänner och hoppat av skutan när det blivit dåligt. Andra vänner som betett sig illa och som jag slutligen fått nog av och sagt ifrån åt. Men också trogna vänner, som står stadigt kvar mitt i skiten! Er uppskattar jag lite mer efter det här året. Jag har också fått nya vänner. Några jag känner lite mer för än andra, men ingen är mindre uppskattad än någon annan.

Och så det faktum att vi inleder julen och avsluta året med att avliva mitt livs kärlek. Det gör nog allra mest ont.

Det var det dåliga, som nog tyvärr fått dominera.

På den positiva sidan har vi att det faktiskt varit ett år fullt med nya upplevelser!

Allra mest fantastiskt, hur litet det än må se ut från utsidan, är nog att jag började jogga. Från att ha vägt 125.1 kilo gick jag, om än i snigelfart, till att med relativ lätthet jogga en mil. EN MIL!! Jag fick ett infall när jag satt på förskolan och bläddrade i tidningen en morgon i februari, och såg en annons om Karhu run. Jag bläddrade förbi annonsen och tänkte "jo det kan ni ju roa er med...", men sedan bläddrade jag tillbaka och funderade, och ältade, och funderade lite mer innan jag bestämde mig. Jag skulle fan vara med!

Så i februari började jag jogga. Långsamt, och korta stunder åt gången. Höll på att avlida när jag skulle jogga TVÅ MINUTER i sträck, men jag höll ut, och med tiden blev det lättare. I april någon gång tänkte jag under en joggingrunda att "jag ser hur långt jag kommer innan jag måste stanna och ta en paus", och jag kom sex kilometer. SEX KILOMETER, i ett sträck. Jag kan inte ens beskriva vilken glädje jag kände då, hur jäkla oövervinnerlig jag var! Sen rullade det på, och i maj deltog jag i mitt första lopp. Jag var inte snabb, men jag tog mig runt hela rundan joggandes, och jag kom inte sist i mål. I Juli deltog jag i Karhu run, och kom inte sist i mål då heller. Jag är inte snabb, men jag har vunnit ändå. Nu har jag på grund av skador och sjukdom legat av mig, men i somras joggade jag med relativ lätthet en mil, vilket är en smula obegripligt för någon som vägt 125.1 kilo.

I slutet av mars/början av april åkte jag och Frodis till Egypten! Vi drack för mkt, stalkade/hånade för många tyskar, skrattade för mkt, dansade för mkt, solade för mkt och shoppade nästan inget alls, för vi nåja, jag... blev vansinniga på lokalbefolkningen. Vi åkte till Kairo och klättrade in i Cheopspyramiden, och vi red på dromedarer och åkte jeeprally i Saharaöknen, och hade en frekking fantastisk vecka.

Sen åkte vi ju på turné i Norrland. Den ursprungliga tanken var att Mio skulle åka med Carina till Finland på utställning, men det utvecklades till att jag tog småfolket under armen och kuskade upp till Norrland med dom för en utställningsturné. Vi började med Vännäs, sen slappade vi lite i Umeå innan vi åkte upp till Pello och över till Rovaniemi för utställning, och sedan drog vi en repa till Gällivare när vi ändå höll på! Vi skördade inga större framgångar (Mio fick CK i Finland som bästa resultat), men vi hade det väldigt trevligt.

Sen åkte jag till Skåne och var hundvakt åt en hel kennel med russllar, och lyckades ta mig hem utan att få med mig en enda en, trots att jag var hemskt sugen. Det var lite bestyr, med som mest 15 hundar varav hälften inte tål den andra hälften, en bunt var valpar på 6 veckor, mammahunden fick mjölkstockning och gud vet vad... Det var trevligt, men innan husfolket kom hem kände jag ett tvingande behov av att dricka vin, vilket vi också gjorde när dom kom hem.

Det var också under den veckan som Caroline lämnade författarlyan för en kväll, och kom och grillade och drack vin med en något sönderstressad Ebba. Lite alfapet (ni vet den analoga versionen av wordfeud...), vin och skräckfilm och kvällen blev hemskt trevlig. Sedan väcktes vi runt fyrasnåret på morgonen av att någon dåre ringde 400 ggr på den fasta telefonen, för att sedan, när jag så småningom orkade asa mig upp för att svara, snacka någon form av asiatiska. Förvirringen var total.

Sen känns det som om det dog av lite med aktiviteter, men jag hann med att träffa Anders De La Motte, vilket var väldigt stort för en nervös liten flicka. Sedan hann vi med att åka på utställning i Växjö, utan större framgång men dock, och sedan dog det av helt.

Så nästa år då.

Oavsett om vi haft ett skitår eller ett fantastiskt år, kan vi väl enas om att försöka göra nästa år ännu bättre.

Eftersom jag fortfarande känner panik över hur trist mitt liv är så vill jag lova mig själv att göra något åt det.

Om jag ska hinna med en grej om dagen så får jag nog radikalt byta liv, och det känns lite overkill. Först tänkte jag en ny grej i månaden, men det kändes också tungt med tanke på att jag bor i en håla där utbudet av aktiviteter är minst sagt begränsat. En gång i kvartalet känns väl rimligt? Att göra något jag inte brukar en gång i kvartalet, det är mitt första nyårslöfte.

Mitt andra nyårslöfte hänger ihop med det första. Jag vill lova mig själv att ta mig härifrån oftare. Åka någon annanstans, oavsett om det är tvärs över landet (eller atlanten) eller grannkommunen.

Och till sist lovar jag mig själv att försöka hålla igång och motionera efter bästa förmåga. Jag har som mål att jogga en mil igen i mitten av maj, vilket inte är orimligt om jag får vara hel. Sen känns det som om jag kommit igång rätt bra med promenerandet, oavsett orsakerna till det. Att traska en mil några dagar i veckan känna väl som en ganska bra målsättning.

Uppleva mer och leva lite sundare, det känns väl som en ganska bra målsättning för nästa år.

Jag tänker dock inte under några som helst omständigheter lova att sluta dricka läsk.






Gott nytt år på er, och tack för att ni har hängt kvar!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar