söndag 16 december 2012

Livet går vidare säger dom, men jag vet inte hur det är möjligt.

I Fredags krossades mitt hjärta. Ixen the rottweiler, the love of my life, fick lämna mig.

Jag har ingen som helst lust att gå in på några detaljer, jag vill mest få det här överstökat en gång för alla, så jag slipper ha det här "samtalet" fler gånger. (Vilket även var anledningen till att jag valde att posta en våldsamt privat och känslig grej på fb, för att slippa upprepa det härtekrossande om och om och om igen...)

Trots att det var ett rationellt fattat beslut, om än med sjukt kort betänketid, så kändes det bara fel. Inte nu, inte så här, inte alls. Men det var det enda vettiga, jag är medveten om det trots att det mellan varven inte känns som om livet är värt att leva längre.



 


Så fredagskvällen spenderades med att gråta. Oavbrutet.  När jag vaknade i lördags morse kunde jag knappt öppna ögonen för att dm var så svullna. Lördagen spenderades med att sova. Depressionssova, med korta vakna stunder däremellan.

 

Jag skulle ju ljuga om jag sa att det känns BÄTTRE nu, men jag har näsan ovanför vattenytan. Jag lyckades till och med ta Ixens matskål och gå ner med den i källaren, och sen satte jag mig här för att få det här överstökat.

Det känns inte bra, men jag tror att jag överlever.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar