måndag 30 april 2012

Och apropå att jogga, bucket lists och annat

Idag kommer Malin dragande med det här i motioneragruppen. St Olavloppet. Ett stafettlopp på 33 mil som går mellan Norge och Sverige. Hon tänkte sig att vi i gruppen skulle delta med ett lag!

Fy fan vad skoj! Och fy fan vad jobbigt... Nu ska ju inte alla jogga samtliga 33 mil, men ändå! Vi kommer jogga 4 dagar i rad, olika långa sträckor varje dag. I värsta fall kanske tom flera sträckor varje dag...

Nu blir det inte förrän nästa år, så jag har ju tid att träna, men helwitte så jobbigt, och helwitte så SKOJ! Jag har ju gått ut hårt för att ändra på det faktum att jag har ett så jävla tråkigt liv, jag har ju aldrig GJORT något värt att berätta om, så nu försöker jag göra ALLT, ju mer udda desto bättre typ. Jogga mellan Norge och Sverige har jag banne mig aldrig gjort!! Är inte DET något att berätta om så vete fan...

Jag känner mig helt vrickad som säger det här, men jag LÄNGTAR!

Jag besegrade asfalten!

Jag har ju kommit upp i ganska hyfsade sträckor i skogen. Jag kan jogga 5 km med bara korta, korta pauser så länge jag gör det i skogen. Sätt mig på asfalt och jag kan knappt jogga alls för benen gör så ont...

Idag var det joggardag igen för första gången på en vecka (har haft så sjukt mkt att göra) och eftersom jag helt amatörmässigt lämnat cykeln på jobbet så var jag för lat för att kunde jag inte ta mig till skogen för att jogga, så det fick bli asfalt. Jag tänkte att jag tar det som det kommer, måste jag gå mkt så får jag väl göra det då, jag har ju iaf varit ute!

Börjar jogga och inser att det känns bara bra. När några minuter gått tänker jag att "den här låten är 4 minuter lång, jag joggar iaf till den är slut"... När dom 4 minuterna hade gått så kändes det fortfarande bra så jag fortsätter. Har ett getöga på runkeepern hel tiden och resonerar med mig själv om hur länge jag ska fortsätta. 5 minuter går. Jag passerar 1 kilometer. 10 minuter går, jag passerar 1.5 km... Ju längre jag kommer desto mer motiverad blir jag till att fortsätta bara för att se hur långt jag kommer egentligen och när jag har joggat i 15 minuter(!!!) får jag en sten i skon och måste faktiskt stanna av och gå en bit. Vid det laget hade höften (som jag misstänker är lite inflammerad) börjat göra så ont så jag hade inte kunnat fortsätta utan en paus. 2.3 km kom jag! I ett sträck!!! Det är en så SJUKT stor vinst för mig så jag kan inte ens förklara känslan! Jag har joggat EN KVART i sträck! 2.3 KILOMETER!! På asfalt, dessutom!

Efter det gjorde höften så jävla ont så jag kunde inte jogga resten av vägen hem i ett sträck utan fick ta små korta pauser, men spela roll, jag hade ju redan "vunnit". Nu har jag inhandlat piller till höften och hoppas att den ska bli bättre. Maj månads mål i motioneragruppen på facebook är att springa mer än 5 mil, så jag har lite att stå i...

söndag 29 april 2012

Jag skrattar så jag gråter!

Tja, skyll dig själv kära Frodis? ;)

"Jag känner mig lite som i den där bettingsajtsreklamen - jag sa något ogenomtänkt och nu står jag här helt rådvill och förvånad med en björnunge i famnen"

Ett inläggom att inte känna igen sig själv

En ganska stor del av er som läser här känner inte mig särskilt bra, så jag får väl börja med att förklara att jag är ingen motionär. Det faktum att jag som mest vägt 125 kilo är väl en rätt hyfsad ledtråd... Jag har "alltid" promenerat, men inte för att jag gillar det utan för att jag måste eftersom jag har hund. Utan hund hade jag inte gått en meter.

Sen gick jag med i en grupp på facebook som en kompis håller i. En grupp som ska motivera oss till att motionera mera. För min del började det lite lugnt med en stegräknartävling, jag gick ju ändå massor, enda skillnaden blev att numera går jag inte ett steg utan att ha stegräknaren på mig. Kom tvåa i tävlingen två månader i rad, och måste erkänna att jag blev en smula tjurig när vinnaren en av dessa månader sa något i stil med att "om jag vinner är det dåligt ställt, jag går ju nästan ingenting"... Då hade jag själv slitit som ett jävla DJUR för att få ihop mina steg, och förlorade med typ 30 000 eller nåt bara. Ilska är motiverande... Tävlingen pågår fortfarande, flest steg under året vinner och jag går och går och går...

Alla andra joggar. Usch, vad duktiga ni är, tänkte jag och återgick till mitt promenerande. Sen började jag blänga lite på dom, i smyg. Dom där joggarna... Så en morgon satt jag på min praktikplats och läste tidningen. Bläddrade förbi en annons om Karhu run (ett löparlopp som går här i stan). Noterade vad det handlade om, och bläddrade vidare. Stannade upp och gick tillbaka i tidningen. Blängde lite, noterade en hemsideadress och reste mig för att hämta papper och penna. Ungefär där tror jag att jag bestämde mig för att jag OCKSÅ kan! Jag hade ingen jävla ANING om hur det skulle gå till, men jag skulle göra det. Deklarerade för alla på jobbet att dom skulle plågas tillsammans med mig och på den vägen är det.

Det som jag finner lite märkligt i det hela är att min kropp gör uppror mot mig. Jag är som sagt ingen motionär, så bara tanken på att jogga borde (och i början var det så) göra mig spyfärdig, men det som har hänt med mig under de senaste månaderna är att jag SER FRAM MOT att jogga. Jag planerar resten av dagens aktiviteter så att jag ska hinna jogga, och helst både jogga och promenera med hundarna... En normal dag gör jag ca 1 mil på fötterna, vilket är helt FRÄMMANDE för mitt gamla jag. En mils promenad med hundarna känns lite trivsamt på kvällskvisten...

Men det som gör att jag verkligen inte känner igen mig själv är VARFÖR jag joggar. Jag joggar inte för att gå ner i vikt. Jag joggar delvis för att klara loppet om 2 månader, men det är sekundärt. Jag joggar för att jag KAN. Helt märklig känsla! När jag är ute så tänker jag hela tiden att "om jag nu orkar så här mycket så borde jag orka lite mer, jag testar!" 5 km är jag uppe i nu (i skogen), och "om jag orkar 5 km borde jag ju orka ett varv till, så att det blir 7.5... Jag testar!"

Jag tänker "det är iofs vilodag, men LITE kan jag väl få jogga ändå?" Jag går ut och joggar på en vilodag bara för att jag inte kan VÄNTA med att ta reda på om jag ORKAR det där som jag tror att jag orkar. Jag experimenterar med min kropp och är lite imponerad över hur duktig den är,och jag är nyfiken på hur duktig den kan bli...

Att gå från HELT ointresserad av motion, till att jogga för att det är lite spännande att se hur mkt man orkar... Jag vet inte om jag ens kan försöka förklara hur världsomvälvande det är! Det är så TOTALT okaraktäristiskt för mig att jag inte ens får grepp om det själv.

Brandlarm på jobbet

Haha, asså folk är ju roliga... (Eller "man är fan inte smart på fyllan")

Brandlarmet går, musiken bryts och lamporna tänds. INGEN reagerar.

Personalen: "Hej, vi har ett brandlarm och måste utrymma, så om ni går ut..."

Full människa: "Det är nog bara på låtsas!"

Och det var inte bara EN som sa det...Men när vi väl fick lite fart på folk tror jag inte det tog mer än 4-5 minuter innan vi fått ut alla och kollat så ingen var kvar, det gick himla smidigt!

Nu var det ingen brand tack och lov, utan ett rör på herrtoan som blivit saboterat så att det stod och sprutade vatten, och larmet gick av all vattenånga.

torsdag 26 april 2012

Barnvaktandets grunder

Eller "hur man är en pålitlig barnvakt"

1, låt barnet visa hur eluttagen fungerar
2, lämna barnet ensam på studsmattan
3, låt barnet äta med händerna
4, låt barnet äta med händerna från bordet

(ja jag vet att bilderna är i oordning, det blir så ibland när jag bloggar med Åke)

tisdag 24 april 2012

Jeeprally, som utlovat!

video

Grammar


Dagens motivation

Sa jag att jag har joggat 5 km nu, med bara "andningspauser"? Jag har inte berättat det va?

Påminn mig, så ska jag blogga om det märkliga i att inte känna igen sig själv, dvs att gå från fetto till halvbesatt motionär...

Har man inga hantlar

Så får man ta till vad man hittar...

Ps. Jag önskar mig ett par hantlar i present... Ds.

Veckans fynd...

Här ska läras och planeras!

Jag må vara långsam

Men det här paret joggade jag iaf förbi 2 ggr idag ;)

måndag 23 april 2012

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

UNICEF vaccinerar i Elfenbenskusten © UNICEF/Asselin

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Snart klar...

Plugga-check!
Ringa viktigt samtal som med lite tur ger mer jobb-check
Anmäla till tentan-check
Jogga-check
Plugga lite mer

Sen åkte jag på att skriva ihop ett CV som jag ska lämna när jag träffar människan jag ringde. Vete fan hur det ska se ut, så det får jag klura på. 

Dagens to do...

Plugga-check!
Ringa viktigt samtal som med lite tur ger mer jobb
Anmäla till tentan
Jogga
Plugga lite mer

När jag är klar med det får jag hänge mig åt att planera saker som ligger så långt in i framtiden att det inte ens skymtar i fjärran, och plugga tyska.

Det där planerandet kan tyckas meningslöst och slöseri med energi, men jag behöver mitt planerande och strukturerande för att känna något slags hopp inför framtiden... Om jag BARA ska sitta och vänta på att diverse pusselbitar ska falla på plats så kommer jag bli dum i huvudet. Jag kan inte påverka förloppet det minsta, men jag kan iaf planera och strukturera och försöka hitta alternativa lösningar.

Mvh avdelningen för kryptiska funderingar

söndag 22 april 2012

Den som söker skall finna och får lära sig tyska ;)

Was machen sie beruflich? Ich studere an kindergertnerin zu werden/ich arbeite als kindergertnerin

lördag 21 april 2012

Prioriteringar

Hallo! Wie geht es ihnen? Ich heisse Ebba und komme aus schweden, woher kommen sie? Ich bin student, studere deutch, was machen sie beruflich?

Tja... Jag ska iofs plugga språk just nu, men kanske inte tyska så mkt som hur barn lär sig språk...

fredag 20 april 2012

Jag har ju ingen röv... Om målbilder

Eller, den jag har är liksom bara BRED och FLAT, det har man ju ingen större glädje av...

Innan nästa semester tänkte jag se ut så här istället:
 Om röven då... Och kanske låren... Resten kan jag nog glömma ;)

Get real liksom! Men jag kan ju iaf försöka! Ska se om jag kan ta lite shyssta före-bilder och se om jag får några resultat...

Flitig student...

Ich studiere Deutsch.

Frodis råkade ju klanta sig och säga att hon skulle lära mig tyska om jag... Tja, vi kan säga att hon underskattade mina stalkerskills... Jag föreställde mig att tyskincidenten i Turkiet var ett undantag, men efter Egypten står det klart att så inte är fallet... Bäst att sätta fart med studierna Mao!

Vi tog lite seriösa och fina bilder också

Inte bara tramsbilder.





Family fun

På lördagen drog vi ut på en heldagsutflykt arrangerad av VING. Vi hade valt att boka in oss på en sk "family fun" vilket innebar att vi först åkte ut med en semiubåt och tittade på fiskar och koraller i röda havet, sen åkte och käkade lunch på mc donalds eller någon av dom andra restaurangerna i närheten (vi åt på mc donalds, men det fanns valmöjlighet) och efter det drog ut på jeepsafari till beduinerna. Vi åkte runt 9.30 på morgonen och kom hem i lagom tid till en sen middag och (såklart) kvällens show ;)

Det var ganska dyrt, runt 1000 svenska kronor plus lunch per person, men lätt värt varenda öre! Det blev dessutom billigare eftersom vi valde att ta båda utflykterna samma dag. Man kunde köpa dom separat och ta flera halvdagar, men vi klämde i med båda samma dag. (man kan ju inte slösa HUR många soltimmar som helst på kultur, hallå eller ;) )

När vi blev hämtade på hotellet så åkte vi som sagt först till en hamn där vi åkte semiubåt. Som vanligt blev vi galna på alla andra turister som går och drar benen efter sig i snigeltempo, så vi störtade fram hack i häl med guiderna, först in först ut! Först åkte vi båt en bit, och då fick vi sitta uppe på däck och spana ut över röda havet.


När vi hade kommit en bit ut så fick vi gå ner under däck där det fanns sittplatser och väggarna var nästan helt i glas så att man kunde se allt vi puttrade förbi. Det var skräp, maneter, fiskar, en rocka (men den missade vi) och koraller.








Det var såklart jättefint och jätteintressant och allt sånt där, men det var lite för lite FART för partytanterna, iaf för mig, så dom ca 2 timmar det tog var precis lagom för att man inte skulle hinna bli för uttråkad...

Lite mer fart blev det när vi åkte på jeepsafari!

Vi lastade in oss i våra små jeepar och tog sikte på öknen. När vi nästan var framme fick en av bilarna punka, och alla chaufförer och guider kastade sig ut för att byta däck. Walid, en av våra superrara guider kom och bad om ursäkt för dröjsmålet och sa att "om två egyptiska minuter är vi på väg igen". Jag skojade till det lite och sa att "så om en två timmar då?" och han ler så rart och säger att "ja med lite tur tar det BARA två timmar".

Det tog nog inte mer än 2 minuter, max! Swosh bara så hade dom bytt däck och så var vi på väg igen.

Innan vi åkte ut i öknen på riktigt så stannade vi till i utkanten för att få lite info om vad som skulle hända under resten av dagen, och för att dom som inte hade skulle kunna köpa huvuddukar att ha på sig.


Nu hade ju partytanterna slukat ving-guiden (tom skrivit ut den i A3 format...) så vi hade ju full koll på att det kunde bli en smula sandigt och lite kyligt på kvällen, så vi hade redan förberett oss genom att köpa huvuddukar och tröjor, och packat matsäck så vi inte skulle dö av hunger under kvällen.

Vi fick hjälp av chaufförerna att linda in huvudet på bästa sätt. Jag TROR att jag fortfarande minns hur man gjorde. Kan vara bra att kunna, tänker jag... Måste dock finslipa tekniken lite för det blir inte riktigt bra...

Sen, efter massivt mkt info om säkerhet etc så packade vi in oss i bussarna igen och åkte iväg. Halvvägs ca stannade vi till för att titta på en hägring och för att alla skulle få en chans att klättra upp på jeeptaket och bli fotade.



Notera älghornen...







Alltså, resan ut i öknen var nog det roligaste jag varit med om i hela mitt liv! Vår chaufför var en stillsam liten farbror som inte gjorde mkt väsen av sig, men satan i gatan vad han trampade gasen i botten! 100 km/h rakt ut i öknen! Vi satt noga fastspända enligt instruktion, men vi kastades ändå runt i jeepen som små pingisbollar! SJUKT roligt! Precis lagom fartfyll för partytanterna!

Chauffören hade inte ens bälte på sig, och guiden satt utanför fönstret(!) och där flög vi runt och vrålade av skratt till tonerna av något slags sjövild harpmusik! HYSTERISKT! Ska försöka slänga in en film någon dag.

När vi kom fram fick vi först välkomst-te av en beduinsnubbe och sen mer info och lite kuriosa och historik.
Guiderna var jätteroliga och kunde bra engelska, så dom var intressanta att lyssna på. Eftersom dom behärskade språket så kunde dom ju dessutom vara roliga på riktigt, inte bara FÖRSÖKA vara roliga som många andra vi råkade på... Det var hemskt intressant att hänga med dom runt lägret.

Efter te och info traskade vi runt och tittade lite på lägret, på vattenhålet och husen och lite sånt. Det var väl trevligt, men det var återigen lite för långsamt tempo för att man skulle orka hålla intresset uppe, speciellt eftersom alla andra drog benen efter sig så vi fick vänta en massa... Vi störtade i vanlig ordning fram som dårar efter guiderna, och vid ett tillfälle tappade vi typ bor resten av gruppen så lille Walid ba "vi får nog stanna här och vänta lite..."

Förutom jeeprallyt så var nog dagens roligaste att rida dromedar! I vanlig ordning så stod vi längst fram, så när det var dags för vår grupp att åka runt så var vi först ut-såklart!

Dom två dromedarer som var lediga var fan gigantiska, och jag med mina små dvärgben tackar gudarna för att jag ändå är rätt vig, för annars hade jag fan inte kommit upp! När dromedaren sen skulle resa sig var det bara att hålla i hatten, för hur mkt man än lutade sig bakåt (dom reser sig med bakbenen först) så var det inte tillräckligt utan det kändes som om man skulle trilla fram ändå.

Så jävla ballt! Vi hade lätt kunnat åka några varv till, och guiden erbjöd oss att göra det också, men eftersom ingen annan ville så mesade vi oss, vi kan ju inte låta hela gruppen vänta på partytanterna bara för att vi vill leka ponnyridning med dromedarer...

Man sitter ju en bit upp asså...
Min dromedar var en festlig typ



Frodis gjorde såklart älghorn! Kolla min dromedar som ligger i bakgrunden och tycker att det är helfestligt... ;)

Sist men inte minst så klättrade vi upp på ett litet berg för att titta på solnedgången. Jättevackert, men även här slog rastlösheten till och det tog lite för lång tid för den jävla solen att gå ner ;)

Men vackert, som sagt.




Sen var det rally tillbaka till hotellet, och återigen så skrattade vi så att vi grät. Sjukt roligt!

Varje gång vi skulle ut jeepen så varnade chauffören för att det var lågt i tak, och det gick fint hela dagen, tills vi var hemma på hotellet igen! Vi satt längst in, men skulle kliva ur först, men jag sa till våra medresenärer att det är inga problem, vi är såååå smidiga så! Jag hann inte ens avsluta meningen förrän Frodis slår huvudet i taket så det sjunger om det! Hahaha! Sjukt smidiga, vi ska bara skalla jeepen lite...

Lätt den bästa utflykten på hela resan!

Jag tycker att det är tur för feta tanter

att dom specificerat att det är just GRAVID man inte får vara :D

Faslig tur, annars hade vi ju inte kunnat testa den VANSINNIGA vattenrutschkanan som vi åkte i tillsammans. (Den enda jag åkte i, för övrigt)






Nog för att jag börjar bli lite till åren...

Men seriöst, hemtjänst???

torsdag 19 april 2012

Vad jag tänker på när jag joggar?

För att orka, och distrahera mig från smärta och andnöd?

Very nice. Bara det. SÅ pass stora är dom två små sketna orden för mig. Eller snarare, önskan om fler "very nice"...

Men jag glömde ju!!

Jag blev så engagerad i semesterbilderna och halvnakna pojkar av olika nationaliteter att jag glömde bort att uppdatera om en JÄTTESTOR personlig vinst!

Om ni hoppar tillbaka några sidor så skrev jag om att jag orkat jogga nästan (!) 700 meter och att det var en jättestor vinst för mig eftersom jag bara orkat max 500 tidigare, jättebra och allt sånt. Dagen efter det tänkte jag att om jag orkar nästan 700 meter och fortfarande har ork kvar så borde det ju inte vara HELT omöjligt att klara 300 meter till, dvs 1 km. "Hur jävla svårt ska det vara" tänkte jag och drog till skogs.

Jag joggade. På 5 minuter hade jag kommit strax över 600 meter och jag hade ork kvar så jag fortsatte. Nästa gång runkeeperdamen hojtade (det gör hon var femte minut) så hade jag kommit strax ÖVER 1 km,och hade fortfarande ork kvar, så jag fortsatte! När jag var klar hade jag joggat strax över 2 km! Hej bara! Jag hade iofs gått upp för tre st halva uppförsbackar. Det handlar kanske om 15-20 meter, och det räckte för att jag skulle återhämta mig så pass att jag kunde jogga vidare.

Man går ut för att orka jogga 300 meter extra, och kommer TVÅ KILOMETER! Magiskt. Älskade min kropp just då.

Nu måste jag ju dock erkänna att det bara är i skogen jag kan jogga så långt i sträck. Försökte upprepa bedriften på asfalt och herrejävlar vad ont jag fick i benen! Jag haltade mig igenom 2 km, med typ 700 pauser för att vila benen...

Men så länge jag håller mig i skogen går det bra. Idag kohandlade jag med mig själv om sträckan jag skulle jogga... Jag brukar ta elljusspårets 2.5-kilometerssträcka, och ha ambitionen att ta den TVÅ varv för att få ihop fler steg på stegräknaren och fler kilometer under löparskorna. Dock är jag alltid helt DÖD efter 2.5, så jag ger helt enkelt upp. Nu har jag kört den rundan några ggr, och idag tänkte jag att jag kommer ju ALDRIG utvecklas till att orka mer, om jag inte ens försöker. "Men jag oooorkar inte" gnällde jag. Resonerade med mig själv och sa att jag MÅSTE. "Men jag oooorkar inte" gnällde jag. Då kom jag fram till kompromissen att jag skulle ta 2.5 plus en "skvätt". När man går spåret kan man antingen hålla höger och gå runt hela, eller ta vänster och komma tillbaka till starten, den lilla tarmen är ca 1 km bara och tydligen tyckte jag att 1 km extra är bättre än 2.5, så jag enades med mig själv om att jag skulle ta 2.5'an plus "tarmen", och det gjorde jag! Jag var döende efteråt, men jag gjorde det! Många små pauser, och en längre när jag helt enkelt stannade och pausade runkeeper, men ändå!

3.5 km nästan (3.3 typ), nu är det inte så JÄVLA långt kvar innan jag orkar mina 6 km! Det faktum att jag bara orkar 500 meter på asfalt, och att loppet går på just asfalt, behöver vi ju inte tala så högt om!

Inspiration...

När det börjar kännas tungt...






Sen hjälper ju det här också:

Skitfet



Lite mindre skitfet

Not quite done yet, men jag har ju iaf kommit en bit på vägen. 48 kilo lättare...

Lets go jogging motherfuckers...

onsdag 18 april 2012

Vi hade easter party på jobbet

Helgen efter att jag kommit hem... Oh How i love My job!

Dags för nya mått

Har tjuvmätt mig lite så jag vet att jag minskat sen sist, men här kommer hela listan:

Midja 91 cm (- 3 cm, totalt -34 cm)
Över navel 104 cm (- 4 cm, totalt -39 cm)
Under bröst 92 cm (-5 cm, totalt -40.5 cm)
Bröst m. Bh 103 cm (-4 cm , totalt -43cm)
Höger överarm 30 cm (-1 cm, totalt -11 cm)
Höger underarm 24 cm (Oförändrat, totalt -6 cm)
Vänster överarm 30cm (-1cm, totalt -10 cm)
Vänster underarm 24 cm (Oförändrat, totalt -5 cm)
Hals 34 cm (Oförändrat, totalt - 6 cm)
Höft 100cm (- 4 cm, totalt -28 cm)
Röv 100 cm (- 2 cm, totalt -23 cm)
Höger lår 52 cm (-1 cm, totalt -14 cm)
Höger vad 38 cm (Oförändrat, totalt -5 cm)
Vänster lår 51 cm (Oförändrat, totalt - 13 cm)
Vänster vad 39 cm (Oförändrat, totalt -5 cm)

BMI ca 29
Vikt 77 ca

Första kvällen drack jag min första och sista semesterdrink

Någon gin-historia som smakade RÖV... Den hade socker i sig, och om sockret faktiskt hade lösts upp så hade nog drinken smakat helt ok, men nu låg sockret på botten i glaset och skramlade runt och när man drack med sugröret fick man hela munnen full med socker som knastrade mellan tänderna...

Gör om, gör rätt. Jag höll mig till öl efter det!

tisdag 17 april 2012

Apropå skor...

Så undrar jag om inte dom här ska få följa med på nästa semester? Jag har ju ett år på mig att lära mig gå i dom...

Mina rosa heels har ju varit trogna nu ett tag, men dom kanske förtjänar lite vila? Å andra sidan landade dom världens bästa komplimang åt mig också så jag är fan kluven...

Ringaren i Notre Dame

Det här var nog en första showen som vi såg från början till slut, under intagande av kopiösa mängder öl som serverades av en jätterar servitör som jag tyvärr inte minns namnet på. Frodis var väl inte sådär jätteroad av showerna, men hon är en solidarisk vän som ställer upp på det mesta om hon bara får bli lite full först ;)

Det här var också en sån där katastrofdålig show helt utan handling. Eller, vi fattade aldrig handlingen vilket KAN ha något att göra med att dom varvade ryska med franska med gud vet vilka språk... Men noga då, dansarna var halvnakna och hemskt duktiga, för att inte nämna halvnakna och svettiga. Under hela showen satt vi, troligen högt och ljudligt, och kommenterade vilka vi skulle kunna ligga med,och när quasimodo (serbtysken) kom ut på scen tyckte vi att han gott kunde få dö så att vi fick se lite halvnakna pojkar igen!

Sen kommer en lång, ståtlig figur ut på scen, helt täckt i en jävla prästkåpa, och jag ba "men den DÄR såklart!!" och Frodis ba "va?? DEN?? Nääää!" I det läget hade jag fortfarande inte fattat att det var den sköna lilla tysken som jag skulle ägna resten av resan åt att stalka ;)

När dom nakna dansarna skulle presenteras efter showen fick Frodis order: "nu har du ungefär 4 sekunder på dig att lära dig busvissla!!" ;)

Inte så halvnaken, men noga då.





Lite mer halvnaket...



En glödande Legogubbe ;)




"Ut med Quasimodo för helvete, in med dansarna..." Undrar varför?




Verkligen jättemärkligt