fredag 22 mars 2013

Japp, jag har höga krav.

Nu handlar det här iofs inte om MINA presumtiva ungar, men jag varningstrianglar iaf ;)

Japp, jag har höga krav. Eller snarare förväntningar. Eller inte det heller, men jag sätter ribban högt och ger ungarna något att sträva mot.

Under en lektion i skolan berättade läraren en historia. Nu minns jag inte om det var en "någon som jag hörde talas om som hade en kusin..." eller om det var så att det var "en tjej jag känner råkade ut för det här så jag har förstahandsinfo", så jag reserverar mig för sanningshalten i själva historien, men den är ändå intressant eftersom det finns studier (som jag inte kan länka till, ni får ta mig på mitt ord) som visar att det stämmer.

Hur som haver. Historien är att en kvinna börjar jobba som lärare på en skola i USA. Hon vet att klassen hon ska undervisa har haft en psykolog på besök för utvärdering eller what not, så när hon på katedern hittar en klasslista med olika siffror bakom namnet drar hon slutsatsen att det handlar om ungarnas IQ. Hon blir en smula förskräckt eftersom det är väldigt höga siffror, och undrar hur hon ska kunna undervisa på ett stimulerande vis för dessa överbegåvade barn. Hon går hem och utarbetar en plan på ett eller annat vis, och anpassar sin undervisning efter dessa begåvade barn, som behöver utmanas intellektuellt. När klassen går ut har eleverna i den klassen högre betyg än genomsnittet. Ett tag senare visar det sig att listan som läraren hittade kom från vaktmästaren, och att det var ungarnas skåpnummer som stod efter namnet...

Sammanfattningsvis så handlade det alltså om normalbegåvade ungar, som ändå presterade bättre än genomsnittet för att det förväntades av dom. Typ.

Barn är generellt betydligt mer kompetenta än vad vi ger dom credit för. Jag har absolut förståelse för att föräldrar inte orkar vara superpedagogiska hela tiden och låta ungarna testa själv hela tiden, men jag kan göra det, för det är mitt jobb. Jag har sällan bråttom på jobbet. Jag låter ungarna testa själva. Jag KRÄVER att ungarna ska testa själva. På ena jobbet äter vi lunch och mellanmål i matsal, och ungarna står i kö, tar mat osv själva. Med assistans såklart.

Vid mellisen kan dom oftast välja om dom vill ha fil/yoghurt eller smörgås, och tar dom smörgås får dom smöra själv. Många av dom andra pedagogerna hjälper mer än gärna till, för det går snabbare, blir mindre kladdigt och väldigt mycket mindre smör på mackorna... Jag vägrar. Eller nåja, jag vägrar TYP..."Först får du testa själv, om det absolut inte går så hjälper jag dig!". 9.5 ggr av 10 så går det alldeles utmärkt. Visst, det är ju treåringar vi snackar om, så det blir ju smör överallt, och på mackan är det inte sällan ett centimetertjockt lager av smör, men so what? Är ungen nöjd med det så får det vara så! När den där ungen som gnällde "jag KAN inte" går iväg med sin macka och är vrålnöjd för att den har fixat den helt själv, då kan det kvitta att jag anser att mackan skulle smaka skit... Faktiskt. Förra veckan när jag jobbade var det en annan unge som tittade på just en sån macka och sa "Så där FÅR MAN INTE GÖRA!", och jag svarade "Jo, när man tränar kan det bli lite tokigt!", och det gick hon sen och upprepade resten av dagen. När man tränar kan det bli lite tokigt.

Om man aldrig får träna, och kladda, så kommer man aldrig bli bättre heller. Kladdar man ett tag så får man till sist in snitsen, och kan skrapa av några centimeter smör från mackan. Får man inga utmaningar kommer man inte utvecklas till sin fulla potential.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar