måndag 15 juli 2013

PMS deluxe... Känslorna åker berg och dalbana

Borde fattat misstankar redan i lördags när jag var osedvanligt klängig (Värre än vanligt alltså, jag är ju fan hopplös även normalt), men inte då. Lördagen var toppen! Eller iaf kvällsdelen av lördagen, dagen var rätt värdelös. På kvällen kom kompisen hit med sambo (som drog efter ca 1,5 minut), vi grillade, drack, pratade och drack lite mer. Sen blev vi hämtade och fick skjuts ner på stan där vi mötte upp kompisens kompisar, drack lite mer, och pratade lite mer. Det där pratandet stod iofs kompisen för, jag känner inte människorna och är inte helt bekväm i sällskapet...

Fick sms av fina Moa rätt vad det var, där hon meddelade att hon såg mig! Men jag såg ingenting, och bad henne komma och kramas lite, vilket hon till sist gjorde. Vi pratade ett tag och jag insåg rätt snabbt att vi måste ses under andra omständigheter om jag ska kunna uppdatera henne på hela katastrofen vi pratade om, jag FÖRSÖKTE sammanfatta historien men det fanns inte en chans att göra den begriplig, plus att vi liksom hade olika sällskap att umgås med, så det vore ju rätt ofint att gå iväg ensam i några timmar :D det kan ju tänkas att det händer en hel del som jag inte kan blogga om! Eller nåja, kan och kan, men vill. Det är lite privat...

Efter ett tag gick jag och mitt sällskap ner till krogen, och sen är det inte så mer att berätta om det. Vi hade det trevligt, inte en enda katastrof inträffade, kön till toan var helt absurt lång och allt var precis som vanligt. Bäst var att... En viss situation... som hör till det jag ville uppdatera Moa om INTE urartade på minsta vis. Alla inblandade (vare sig dom vill eller ej) betedde sig både vuxet och normalt. Heja oss. Kanske med undantag då för att kompisen erbjöd en man i sällskapet att "göra vad han ville med mig..." Hrm..? Men nå, en trevlig kväll. Toppen!

Vaknar på söndagen på botten. Inte särdeles bakis, men helt galet låg. På den där nivån när man ältar och ynkar, är övertygad om att alla ljuger och att ingen i hela världen tycker om en, ni vet. (Inte? Nähä, ni är inte labila..?) På den nivån befinner jag mig fortfarande. Helt ynklig och klängig och oälskad. Gråtfärdig för ingenting, allra helst sånt ingenting som jag inbillar mig... Nu är jag ju tack och lov medveten om det hela, så jag gör som jag brukar och drar mig undan från folk. Man kan fan inte vara bland folk när man är helt sajko. Fast samtidigt så VILL man ju det, så man känner sig lite ÄLSKAD i livet. Sajko, som sagt.

Det är såna här dagar som jag saknar min Annika extra mycket. Min fina, underbara Annika som helt sonika, en sån här dag, köpte cola och kexchoklad och kom hem till mig och kröp ner i sängen där jag låg och ynkade och inte ville svara i telefonen. (Ja se där, nu tjuter jag för att jag saknar henne också...) Något sådant skulle ju aldrig i universum hända här nere, herregud vad jag saknar min Annika!

Så, jag lever. Jag är bara lite sajko några dagar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar