tisdag 24 september 2013

Ja, men precis så, fast vad gör man åt det då?

Det här skrev en bekant på Facebook nu på morgonen. Det var ungefär det här jag ville ha sagt igår men hon säger det bättre.

"'Det är svårt att vara lycklig, för att det är så otroligt svårt att släppa allt det där som gör en olycklig'

Rädsla är en fantastisk sak. Den slänger sig på oss, håller sig kvar där vi knappt märker av det och i smyg styr det mesta vi gör.

Vi skyller den gärna på andra. På tuffa omständigheter, på människor som gjort oss illa, eller någon random yttre påverkan som var mindre angenäm... Istället för att ställa oss upp, erkänna för oss själva att rädslan är bara vår. Problemet är inte "dom eller det andra", problemet är min egna rädsla.

Rädslorna skapar förhållningssätt. Den skapar strategier och vår attityd mot omgivningen vi bemöter dagligen. Dessa begränsar kärleken och livets möjligheter till att överraska. Rädslor blir lätt och snabbt en identifikation, vi hinner inte ens märka det.

Utifrån rädslan för en viss typ av människor, kanske någon som sårat oss djupt eller på annat sätt skadat oss, så börjat vi förhålla oss till alla personer liknande denne på ett specifikt sätt. Genom strategier. Undvikande, frånstötande, överanpassning, undergivet etc etc, listan kan göras lång. Vi lever då VÅRA liv utifrån rädsla baserat på osäkerhet och bristen på tillit till att omvärlden och livet vill oss väl. Vi låter rädslan styra vår tro på kärlek och välvilja.

Missförstå mig rätt här, naivitet är inte heller utgångspunkten. Det i sin tur är en överlevnadsstrategi baserad på förnekelse av livets helhet. Människan är komplex, och livet består av motsatser. Kärlek och hat, illvilja och välvilja. Det är något vi måste accepter, vilka vi är, utan omskrivningar och förnekelse.

Rädslor är duktiga på att växa och bli oproportionerligt stora. Enbart genom ett "Vad är det värsta som kan hända om jag nu gör...", genom att bemöta, utföra, genomföra och på så vis utmana dessa rädslor, kan vi återigen få dessa att krympa till sin rätta proportion. För i slutändan är rädsla bara en skapad projektion. Projektioner vi byggt upp baserade på illusioner om oss själva, omvärlden och livet.

Hur kommer det sig att vi låter andra påverka våra liv till det yttersta? Hur kommer det sig att vi låter personer som passerat och som vi aldrig mer kommer att omfamna, styra oss långt i efterhand? Vad sägs om att sluta skylla på alla andra nu, och omfamna våra egna skuggor istället? Dags att skippa bortförklaringarna, stå upp för det vi gör, säger och känner. Dags att skapa oss själva.
"




Det jag ser som ett problem för egen del är att det är en sak att vara medveten om hur det ligger till, och en helt annan att faktiskt våga göra något åt saken... Jag kan känna att jag faktiskt är villig att chansa för att se om det skulle finnas något hos han den där jag är intresserad av (men nu är ju det så himla komplicerat så risken är betydlig större att det går åt helvete med honom, det är tom TROLIGT), men inte någon random människa som jag träffar hipp som happ. Man blir ju lite begränsad, minst sagt, men jag tror inte att jag är riktigt där ännu...

1 kommentar:

  1. Vad jag menar, är att vi ska ta ansvar från vår egna vinkel. Mer än så kan vi inte göra.

    Läste ditt inlägg från igår nu. Och jag ska utveckla det jag skrev i morse lite mer. Fast riktat mot det du skrev i går.

    För mig handlar förhållanden om investering. Alla förhållanden och relationer faktiskt. Men speciellt ett förhållande med en partner. Jag frågar mig själv hur mycket av mig själv är jag redo att investera? Desto mer jag investerar, desto mer har jag att förlora. Och desto mer kommer det att smärta om det inte hållet. Går vi in med rädslor, investerar vi väldigt lite. Tvärt om, vi driver bort och ser till att skapa vår egna katastrof. Det är en trygghet i sig, för då har vi kontroll. Om det så är över att inte lyckas.

    Så jag tror på att man måste investera mycket i en parrelation. Och ha tilliten till SIG SJÄLV att man gör allt det man självt kapabel till, för att få det man drömmer om och är värd. Och skulle det inte gå vägen, så har man tilliten till sig själv och sin omgivning att man återigen tar sig över det som hänt. Och går därifrån starkare och smartare. Inte mer rädd och sargad. För det är ett val vi gör, om vi bara är medvetna nog.

    Många kramar till dig.

    SvaraRadera