onsdag 25 september 2013

Skallgång i lilla Västervik

Hade precis satt ner rumpan i soffan igår när jag fick ett meddelande från en Facebookvän som undrade om jag sett att det var skallgång efter en försvunnen tjej i Västervik? Det hade jag inte, så hon gav mig infon från Missing People Sweden.

Jag kände att det var vettigare att försöka hjälpa till än att stanna i soffan, så jag drog ut ett sms till alla jag trodde skulle kunna tänkas hjälpa till och gjorde mig klar att åka. Nu var det bara en som hade möjlighet, så jag och Josefina samlade våra trupper och åkte iväg med ryggsäcken full av kaffe.



När vi kom fram till samlingsplatsen fick vi varselvästar och fick skriva upp namn och nummer på en lista, innan vi skickades ut. Det skickades ut grupper löpande, så vi som kom först blev helt enkelt första gruppen och fick gå ut nästan direkt. Medan vi står och väntar på att få gå så kommer ambulansen blåsande med blåljus, och tjejen som var ansvarig gick iväg och ringde för att se om det var så att tjejen var hittad? Hon kommer tillbaka med info om att vi ska gå ut, så vitt Missing People anbelangar är tjejen inte hittad.

Så vi går. Rakt ut i spenaten. Vi skulle söka igenom en skog efter en mobiltelefon, i mörker... Vi sökte efter telefonen eftersom man visste att den låg någonstans och skickade ut en signal, men vi visste ju inte om tjejen hade telefonen på sig eller om den låg ensam i skogen. Så vi letade efter en telefon. När infon om skallgångskedjan gick ut stod det att det var tuff terräng, men det hade många missat kan jag säga... Nu är jag väldigt mkt stadstjej, och går sällan utanför stigar, men jag hade inga större problem att ta mig fram ändå. Men HERREGUD vad det ynkades i ledet... Iofs gick vi typ genom ett träsk precis i början, och en av tanterna sjönk ner hela vägen till skrevet (så hon FICK gnälla) men folk ynkade om att det var träd och buskar i vägen... Hallå liksom? Gruppledaren ba "Gå snabbare så sjunker ni inte", och sen sjönk han själv ner, haha! Jag var tvungen att håna lite och sa "gå snabbare!" *Fnissar*

(Han var förövrigt sjukt snygg och skittrevlig... Så om någon känner för att gå vilse i Västervik uppmuntrar jag det så jag får gå på fler skallgångskedjor ;) )

Efter sju sorger och åtta bedrövelser ringde den som var ansvarig och sa att hon var hittad så vi kunde återvända till samlingsplatsen. Tyvärr var det så att det VAR henne dom hade hittat när ambulansen kom, men eftersom polisen inte haft en chans att underrätta dom anhöriga fick vi gå ut ändå, så att inte infon skulle spridas innan dom anhöriga visste vad som hänt. Vi hade en tjej med oss i vår grupp som kände tjejen, så det blev lite jobbigt för henne. Helt ensam med en massa främlingar och så får hon info om att vännen är funnen, i dåligt skick. Den info vi fick var att hon var "medvetslös och det ser inte ljust ut" men när vi kom hem hade tidningarna hunnit uppdatera med att hon var funnen död, tyvärr.

Hemskt trist att vi inte hittade henne vid liv, men det kändes ändå rätt bra att göra lite nytta så det gör vi nog om, sa både jag och Josefina.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar