torsdag 5 september 2013

Vi välkomnar Calle till familjen, med ett hånskratt!

Ni (två) som har hängt med troget vet ju att jag haft ett JÄVLA krångel med cyklar, speciellt sen i våras när det hela urartade till något slags dåligt skämt och cykeln föll i bitar ungefär en gång i veckan... Det gick så långt att Lånemannen suckade, skakade på huvudet och sa "Du, jag fixar en ny cykel åt dig...".

Nu blev ju dock Lånemannen sjuk, och eftersom jag behöver en ny cykel NU och inte vill att han ska stressa över oväsentligheter  så sa jag att vi skiter i det och så köper jag mig en cykeljävel. Så det gjorde jag. En butik här i stan har svinbilliga cyklar, och dom kan omöjligen vara i sämre skick än den jag har (Som inte fungerar alls, typ) så en sån slog jag till på. Bra så. Trodde vi.

Supersnälla Anna skjutsade mig för att köpa den, eftersom den levererades omonterad. Eftersom det typ vore en bra idé att se om cykeln ens får plats i bilen så knatade jag iväg till lagret och fick efter ett tag napp av en man som kunde hjälpa mig. En lite lagom snygg karl, sådär.

Hojtar åt Anna att hänga på när karl'n drar in mig på lagret för att kolla storlek på kartongen, och vi kunde ganska snabbt konstatera att det finns inte på KARTAN att den skulle gå in i bilen. Gissar att vi ser lite dumma ut i en sekund eller två för karl'n, som heter Calle säger helt förstående att "men vet ni vad, så HÄR gör ni..." och så föreslår han att vi köper ett cykelställ (bra försäljningstaktik) och kör hem cykeln på det istället. Sen säger han att vi kan hämta upp cykeln bakvägen när vi har betalat den, "Så hjälps vi åt att lasta den...", innan han drar iväg med oss ut i butiken för att visa var cykelställen är. Någonstans här öppnar jag käften och säger "Det här var en bra karl!" och Anna svarar "Ja! Den tar vi med oss hem!"

(Förlåt, jag måste ta en paus och fnissa lite för mig själv...)

Efter det slutade jag existera. Den gode Calle blev helt betagen av Anna, hon hade banne mig kunnat få ligga mitt i butiken om hon inte råkat vara upptagen av min Låneman. Det var så skrattretande uppenbart att jag var tvungen att flina för mig själv. (Och jag fnissar fortfarande, förlåt) Det var helt absurt! Han visste mycket väl att det var JAG som skulle köpa cykeljäveln, men det var Anna han pratade med. JAG frågade saker, och han svarade Anna, och ställde i sin tur alla frågor till henne. Hade det inte varit så otroligt underhållande att se så hade jag surat ihop och känt mig tvingad att påminna honom om vem fan det var som var kund i det här fallet och påpeka att han betedde sig rätt OHYFSAT, men nu hade jag fullt upp med att hålla mig för skratt! Jag har ALDRIG i hela mitt liv blivit så totalignorerad förr! ALDRIG! (Och det vill säga en del, mina kära...)

Vi, dvs JAG (kunden, Calle, det var JAG som var kunden) betalar cykeln och lite annat krafs och går ut för att ta bilen till baksidan där den gode Calle skulle hjälpa oss. Vi fnissade gott i bilen åt Calles uppenbara intresse av Anna, och så körde vi bak enligt noggranna instruktioner. Vi parkerar och jag skickar fram Anna för att ringa på (Jag fanns ju inte...). Den gode Calle gör verkligen tappra försök att ta sig ut till oss, men dörren har gått i baklås, så han får vackert stanna på insidan. Vi fnissade lite till, och körde vidare till nästa dörr där vi försökte montera på cykelstället medan vi väntade. Det gick sådär kan man säga, så när Calle kommer ut slutligen säger Anna "Hjälp" (Nej det sa hon inte, men hon såg ut som "Snälla hjälp, det är jättejättesupersvårt!") och den gode mannen kommer såklart till vår (Who am I kidding? ANNAS) räddning och använder sin manliga styrka till att lösa problemet! En riktig karl, den där! (Jag är faktiskt inte hånfull, även om det låter så...)

Vid det här laget var jag så upptagen av att vara osynlig och hålla mig för skratt att jag faktiskt inte minns exakt vad som sades, men Anna föreslog iaf att den gode Calle skulle hjälpa "oss" montera cykeln. Som belöning skulle han få vin! Nu var väl baktanken snarast att han skulle montera fanskapet där och då, men Calle nappade på vinet, han skulle till och med ta med eget, och undrade om Anna ville ha rött eller vitt? *Fnissar* Sen fortsatte han med att instruera ANNA om att det var viktigt att pedalerna placerades på rätt sida, för annars skulle dom lossna. "Dom är märkta med höger och vänster, och sitter dom fel så...". Jag vred mig av skratt inombords (jag hade kunna skratta högt, jag existerade ju inte) och Anna stod from som ett litet lamm och såg hjälplös ut ;) Hilarious!!

Sen tog vi Annas nya cykel och åkte vår väg, högljutt fnissandes, och trodde i vår enfald att det var slut där! Det var det inte, kan man säga. Det var heller inte det sista vi såg av den gode Calle!

"Alla verktyg ni behöver finns med i paketet" hade Calle sagt, lite tröstande sådär, för han jobbade ju och kunde ju inte komma och dricka vin sådär på direkten... Man kan säga att Calle hittade på! Vi behövde både skiftnycklar och insexnycklar som definitivt inte fanns med, men efter lite grävande i mina skrymslen och vrår hade vi grävt fram nästan allt vi behövde. Vi saknar bara en jävla insexnyckeljävel i en storlek som jag inte hade, men det skiter jag ärligt talat i, den grejen får sitta löst! Man kan ju säga att monteringen tog lite längre tid än nödvändigt eftersom jag fick kuta runt och leta verktyg som jag inte hade.

Sen insåg jag dessutom att jag inte ens kunde pumpa cykeljäveln eftersom min pump gått sönder (förvånad, någon?) så vi lastar på cykeln igen och åker till närmsta mack för att Anna ska kunna dumpa av mig där, eftersom hon började ha lite bråttom hem igen. Väl framme så meddelade den SJUKT snygga killen i kassan att luftmojen för cykel tyvärr var trasig, så vi åker vidare till nästa ställe. När vi (Nåja, Anna, vid det här laget började jag tappa hoppet om livet) så försöker fylla på luft så går inte det, ventilen åker bara in i däcket, och Anna konstaterar att det måste saknas någon moj på ventilen. Vi går in, konsulterar mackpersonalen, och konstaterar att vi måste åka tillbaka till butiken som sålde cykeln... Jag kände ett trängande behov av att börja DRICKA något, och i brist på det där vinet köpte jag mig en kaffe som tröst...

Vi åker tillbaka till butiken, och Anna deklarerar att hon VÄGRAR gå in. *Fnissar* Jag går in, hittar en sjukt snygg snubbe och förklarar problemet. Han säger "Det var ju JÄTTEKONSTIGT!" går med mig ett varv, kollar på cykeln dom har i butiken, konstaterar återigen att det var märkligt, och frågar sedan var jag har cykeln? "Ute på bilen" svarar jag, och då säger han att vi helt enkelt får gå ut och titta! Sagt och gjort. Jag asar med mig honom ut till bilen, deklarerar för Anna att jag hittat en man, och mannen i fråga säger "Men det här är ju jättemärkligt"... Sen pillade han och grejade och mojade, och det hela slutar (nåja...) iaf med att däcket är helt korrekt konstruerat, pillemojen som ska hålla ventilen på plats kommer liksom ut när det är luft i däcket. Mjaha, sa vi, men problemet är ju då att vi inte får IN någon jävla (sa vi inte) luft i däcket, så det blir ju lite moment 22 här... Det kunde den lille raringen inte lösa, så han skulle gå in och fråga någon annan!

"Nu kommer snart Calle löpande" sa jag till Anna, och så fnissade vi lite till. Johodå. 2,5 minut senare kommer den gode Calle löpande över parkeringen! Jag dog lite av skratt, inombords...

Calle hade inte så mkt vettigare saker att säga än den andra raringen, men när jag återigen påpekade det hela med moment 22 så tittade han på Anna(!) och sa att vi skulle ta bilen och köra runt till baksidan igen. "Till den första dörren ni stannade vid förra gången". Så vi packade in oss i lilla bilen, fnissade oss harmynta, och körde runt. Vi stannade som instruerat vid dörren, och väntade. Förgäves. Dörren hade gått i baklås igen. Nu fnissade vi inte inombords längre, utan helt öppet, när den gode Calle tittade fram runt hörnet och frågade om vi (ANNA!) MÖJLIGEN kunde tänka oss (ANNA!) att flytta bilen en gång till, och komma till samma dörr där vi fick cykeln förra gången?

Vi fnissade lite och flyttade bilen. Jag hade ju lika gärna kunnat stanna i bilen, men vi klev iaf ur och så kom den gode Calle (Han är iaf förjävla bra på service) med en pumpmoj och pumpade upp cykeljäveln åt oss (ANNA!) samtidigt som han förhörde sig om ifall vi (ANNA!) lyckats få på pedalerna rätt och ordentligt..?

Sen fick jag något slags hjärnblödning och pratade utan att tänka före, för jag sa att "Nästa gång jag behöver pumpa cykeln får jag asa upp den till Calle så han kan hjälpa mig, men då får jag nog ta med mig Anna!" (Hjärnblödning, som sagt...) En supergenerad Calle svarar vänligt att "Ni kan få komma båda två..." Hahaha! Kära, rara Calle, du är för underbar! Jag har nog inte fnissat så mkt på väldigt länge!

När vi sedan hade packat in oss i bilen igen och Calle gick tillbaka till butiken så vände han sig flera gånger om och tittade efter oss, och när vi körde iväg så stod han i dörren (som nu inte var i baklås längre!) och vinkade åt oss. (ANNA!) *Fnissar* Hysteriskt roligt!

Sen var det tack och lov över, cykeln var monterad och hade luft i däcken, och ska så vitt vi vet fungera nu. Jag köpte tröstklubbor (Ja hallå, jag hade ju blivit GRUNDLIGT ignorerad i flera timmar!) och sedan cyklade jag hem. Jag har ju för (o)vana att döpa mina ägodelar, och halvvägs hem höll jag på att bryta ihop av skratt när jag insåg att cykeln GIVETVIS ska heta Calle!!

Så, välkommen till familjen Calle! Vår relation började lite taskigt, men med lite tur ska vi komma överens framöver...


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar