lördag 31 augusti 2013

Och btw

Offerkofta är ett sjukt osexigt plagg!

Sjukt gott

Bjussade Anna på buffélunch igår, och fy helvete vad gott det var! Det är ju världens fail för mig att äta buffé dock, eftersom jag inte kan pressa i mig hur mkt som helst, så jag orkade ju såklart inte äta upp allt.

Det är fan svårt att välja om man ska ha sushi eller thai, båda är ju så SJUKT goda! Trots att jag inte åt allt var jag så mätt att jag nästan dog när jag var klar. Var dessutom dötörstig med kunde inte dricka, eftersom jag var för mätt... Snacka om I-landsproblem! Men gott var det.


torsdag 29 augusti 2013

Shopping

Kan vara så att jag har tokshoppat både igår och idag. Det är ju fan livsfarligt att vara ledig med pengar på kontot! Lätt hänt att dom pengarna inte längre är på kontot sen... Försvarar mina handlingar med att jag faktiskt behöver jeans. Jag har ju inga byxor som passar efter operationen så jag BEHÖVER faktiskt köpa nytt. Sådeså.

Dessutom är det sjukt billigt att köpa byxor just nu. JC rear ut en jävla massa byxor (i västervik iaf) så man kan fynda märkesjeans från 50:-. Dessvärre är det väldigt utplockat i storlek, så det är typ 25-29 tum som kostar så lite. Jag fyndade dock ett par för 400:-, ordinarie pris 1300... Sen har jag köpt ett gäng på Lindex. Både dom och Kappahl har 100:- rabatt på alla jeans, så det är bara att slå till. Dom på bild här kostade 200:- och det kan man ju leva med, faktiskt!

På kappahl hade dom dessutom en SJUKT snygg dunväst som jag la undan. Kontot behöver fyllas på lite, för den var inte gratis direkt, men skitsnygg. Den lär jag leva i när det blir lite svalare.

Men det är fan inte meningen...

Cykeln slutade slutligen fungera. Eller nåja, kedjan hoppade, och efter att ha satt tillbaka den ett ANTAL jävla gånger gav jag upp. Kom inte mer än 100 meter så hoppade den igen, om och om igen.

Fick låna en cykel av en snäll vän medan jag väntade på min mastodontlön så att jag kunde köpa en ny cykel. Lånemannen har ju lovat att ge mig en cykel som han skulle fixa till, men eftersom han är sjuk (Jättesjuk) och jag inte vill att han rör en muskel i onödan har jag sagt att han kan strunta i det, jag köper mig en ny cykel! Jag vet att han gladeligen skulle fixa det, sjuk eller ej, men jag vägrar gå med på det. (Sa jag det? När han hamnade på sjukhuset hade han BARA öroninflammation, lunginflammation och hjärtmuskelinflammation...)

Så, jag fick låna en cykel av en vän så länge, eftersom jag behöver en dagligen. Jättebra! Tills idag, när jag cyklar ner för en jävla backe och kedjan hoppar på den jäveln med... Nu var det inte värre än att jag trots allt kunde få tillbaka kedjan, men så jävla irriterande! Det är fan inte meningen att jag ska ha någon cykel, den saken är klar!

Men hur söta kan dom bli??

Lite nattlig geocaching

För några veckor sedan, när jag och Anna skulle till Norrköping, såg vi som jag sagt tidigare att det kommit ut tre nya cacher i stan. Vi störtade iväg för att hinna ta dom före paret Sternersson som är först på ta mig fan ALLT, men den första vi letade efter hade fått fel koordinater så vi letade 28 meter åt fel håll...

Eftersom den tredje cachen krävde att man hittat dom första två, så tog vi bara en av tre innan vi var tvungna att åka iväg eftersom vi skulle träffa P. Otroligt irriterande, men det kommer väl fler tillfällen.

Häromkvällen tog vi iaf tag i att hitta resterande två. Den som fått fel koordinater från början hade nu fått rätt, och var väldigt lätt att hitta. När vi så hade de två första knappade vi in koordinaterna till den tredje och gav oss av ut på holmarna för att logga den. Vi var lite sent ute, så vi traskade och letade i skenet av ficklampan. Vi fick ju gå ostört, men det var kanske lite dunkelt ;)


onsdag 28 augusti 2013

Bröllopet.

Åkte upp till Norrköping Torsdag morgon för att vara på plats och hjälpa till med förberedelserna inför bröllopet, och det var fullt ös från första sekunden.

Bruden hämtade upp mig på stationen och sedan åkte vi runt Norrköping och fixade diverse ärenden innan hon skulle fixa naglarna. Medan det blev gjort vandrade jag runt Norrköping för att geocacha lite. Utbudet var ganska klent just där jag befann mig, och jag orkade inte ge mig in i smeten eftersom jag drog runt på två hundar också. Samtidigt som jag gick efter telefonens GPS var jag involverad i en diskussion på sms, och kan väl eventuellt ha varit en smula ouppmärksam på var jag gick, så till sist hade jag inte en jävla aning om var jag var. Tog sikte på en större gata (där det fanns ett gäng cacher-såklart) och bestämde att Lillskuttan fick hämta upp mig där. Rätt vad det är vet jag var jag befinner mig igen, och kan utan besvär berätta det för Lillskuttan som hämtade upp mig när hon var färdig.

Vi hann bara hem, så var det dags att packa bilen full och åka iväg till festlokalen för att börja fixa till den. Det fixandet höll vi på med i två dagar, och höll på att få ett sammanbrott innan allt var klart! När vi trodde att vi var färdiga insåg vi att vi hade tio saker kvar, och sen tio till. Jag höll fan på att dö av trötthet, och jag är glad att Lillskuttan känner mig så väl efter alla dessa år att hon stänger av och slutar lyssna när jag är trött, hungrig och gnällig ;)

Kvällen före bröllopet var jag så trött att jag nästan grät när vi kom hem runt kl 23 på kvällen, och då skulle vi BARA prova klänningarna så vi visste att allt passade innan det var dags... Mitt i provandet inser jag att min klänning har kassa axelband som kommer lossna hela tiden, så jag fick sätta mig och sy fast dom innan jag kunde lägga mig. det tog kanske 5 minuter, men det kändes som en oöverstiglig uppgift just då. Stöp i säng och sov som en klubbad säl till kl 6 på bröllopsdagen. Då var det dags att kliva upp och göra sig i ordning. 0830 skulle vi åka hemifrån, för bruden skulle spendera MÅNGA timmar hos frisör och smink innan det var dags för fotografering och bröllop.

När vi satte hos ner hos frisören kände jag att det vi inte har kontroll på nu, det kommer vi aldrig få kontroll över, så det är lika bra att andas djupt ett tag. Det var skönt att inse det, men ganska svårt att slappna av ändå när man stressat i två dagar redan... Frisören var av typen "plastbarbie" och det tog inte mer än 2 minuter innan jag ville örfila henne... Lillskutt känner mig och hade förvarnat om den saken, men behovet av att SLÅ henne var helt galet stort! Men istället för att bete mig som en barbar bestämde jag mig för att omfamna hennes barbieaktiga sätt och bara flyta med, och då blev det bättre! Jag plockade fram min inre, väl begravda, fjolla och bara njöt av barbiens behandling av oss. Barbien tyckte att jag var lite uppe i varv, och undrade lite försiktigt om jag ville ha ett glas rosé... JA TACK!!!

Jag fick Rosé och Lillskuttan fick ett glas alkoholfri cider eftersom hon körde. Snacka om att hon gick miste om det bästa ;) Till det fick vi ost och kex och frukt, och livet blev genast lättare att leva.

Vi spenderade MÅNGA timmar hos frisör och sminkmänniska, men det blev verkligen SUPERBRA, Lillskuttan var skitsnygg! Dock kom vi inte iväg förrän ca 40 minuter för sent, och då hade vinet slutat verka och jag var döstressad igen. Vi plockade upp den andra brudtärnan och sedan brassade vi iväg till blomsterlandet för att plocka upp buketterna innan vi skulle fotograferas. Jag insåg att det skulle ta rätt lång tid att snöra på bruden klänningen, och att jag inte var ombytt själv ännu heller, och blev ännu mer stressad. Så medan bruden och hennes andra brudtärna löpte in och hämtade buketterna bytte jag om på parkeringen utanför blomsterlandet. Det bjuder jag på!

Efter det störtade vi iväg och bytte om på bruden, och så var det dags för fotografering. Har bara sett några bilder, men dom är superfina! Riktigt lyckat, tom jag ser relativt normal ut på flera bilder. När dom blivit officiella kanske det dyker upp en eller två från den officiella fotografen. Ni ska få ett smakprov som togs med andra kameror dock.

Sedan var det dags för vigsel, och det var väl trevligt eller nåt... Det var liksom den minst intressanta biten, men det måste ju liksom klaras av ;) Jag höll på att avlida i mina skor! 12 cm klack på stengolv... Klackarna i sig är inget problem, men på det golvet... Herrejisses vad jag led. I kyrkan sjöng Lillskuttans kompis två sånger också, och det var så HIMLA fint! Jag fick gåshud, trots att jag är så bitter. Verkligen JÄTTEFINT! Och världens gulligast tjej dessutom, genomrar!

Efter kyrkan fotograferades det lite mer, och sedan satte vi oss i en limo och drack bubbel medan vi blev körda till festlokalen. Underbart! Man borde alltid bli körd i en limo och få dricka bubbel. När vi kom fram till lokalen minglade vi lite, blev fotograferade lite till, drack välkomstdrink (fast jag blev utan...) och sedan satte vi oss till bords för att äta. Maten var super men det finns inte så mkt att säga om saken egentligen. Vi åt, vi drack, folk höll fina tal. När vi hade styrt runt med allt sånt var det musikquiz (vårt lag vann) och sedan festade vi natten lång! Jag tror att vi gjorde ett bra jobb med att se till att alla, oavsett ålder, hade det bra. Alla verkade ha roligt, och både tonåringar och äldre gäster dansade så golvet skakade hela kvällen.

Dagen efter var det lite svårt att få grepp om hur SJUKT roligt vi hade haft, det var helt ofattbart roligt! Dock var man kanske lite sliten, det var man kanske...

Dock var det ingen rast och ingen ro. Lokalen skulle städas också... Vi städade en jävla massa timmar, och när vi äntligen var klar var jag verkligen HELT slut som människa!

Fullt beredd att stanna där på golvet. Dessvärre var det dags att åka hem, så det var bara att packa ihop sina saker och sätta sig på bussen hem igen. Efter 3 timmars resa kan jag säga att det var GRYMT skönt att få komma hem, äta lite och falla ner i sängen... Jag hade FRUKTANSVÄRT roligt, men efter allt stressande före och städningen efter var man lite sliten i kroppen...

Men det var det värt, alla gånger.


torsdag 22 augusti 2013

Vi ska på bröllop

Med minimal packning, eller nåt...


tisdag 20 augusti 2013

Kära imbecill till brevbärare!

I mitt hus har vi postfack av den modell som det går, om man är brevbärare som du, kära brevbärare, att öppna hela fronten på. På så vis får man, som en kär brevbärare, ett större hål än vad som erbjuds oss, som INTE kan öppna hela fronten.

Då, kära imbecill till brevbärare, gäller det att tänka till lite. När man stoppar in posten i postfacket kan det vara en god ide att ta en titt på hur posten är utformad. Om det är brev eller andra platta saker, toppen! Inga problem. Om det är en kartong som är i runda slängar 12 cm åt alla håll, då får man börja tänka lite.

Det JAG föreslår att man tänker på är t ex: Går det att ta ut den här kartongen genom den LILLA luckan som erbjuds postfackets ägare?

Om man tänker så, och kommer fram till att svaret är nej, eller kanske inte, då föreslår jag att man AVSTÅR från att stoppa in kartongen i postfacket.

Men det är bara ett förslag. Ett förslag från en människa med ruskigt kort stubin. Ett förslag från en människa som fick slita sönder kartongen och plocka ut innehållet (som tack och lov var mindre än kartongen) för att kunna få ut det från sitt postfack.

Det är bara ett förslag, kära imbecill till brevbärare!

måndag 19 augusti 2013

Augusti, you are killing me...

Augusti är en månad när det är ett jävla rännande, det känns som om jag pendlar till Norrköping just nu. (Vilket jag ju iofs gör...) Utöver det så jobbade jag mina sista två sommarveckor, och så ska jag plugga till omtentan som är i slutet av månaden. Jag blir helt matt bara av att tänka på det... Även om man gör roliga saker när man åker iväg så är det jobbigt som fan med själva åkandet, och tiden man spenderar med att göra annat än det man BORDE göra (dvs plugga...).

Månaden so far har sett ut som följer:

Först jobba sista veckorna, som sagt. SUPERKUL på jobbet, och det är riktigt trist att jag "plötsligt" inte ska gå tillbaka dit varje dag, men jag kommer ju ändå få hoppa in rätt ofta. Ungarna är så jäkla sköna, det är riktigt skoj att umgås med dom för dom säger så roliga saker mellan varven :)
Mindre roligt är det med dom barn som är så stora nu att dom går vidare i livet, jag är på tok för vek för det här jobbet, det är supertrist när "favvoungarna" plötsligt inte kommer tillbaka mer. Till en av dom sa jag "Men, vad ska jag göra nu då?" och ungen svarade "Du får väl skaffa nya kompisar...". Haha, ja jag får väl det. Kanske någon som är lite äldre än 2-6 år, men det är fan inte det lättaste ;)

Den 10e hade vi möhippa för Lillskuttan. Det var ett jävla bestyr att få till planeringen, och ännu större bestyr att få alla att komma. Några bjudna kunde inte komma, några ville tydligen inte, och så var det ett gäng som surade för att dom inte blev bjudna... Folk...

Själv klev jag upp runt 04 på morgonen, duschade och gjorde mig klar för att gå på krogen... Inga konstigheter alls. Tog två hundar under armen (den tredje var hos hundvakt) och satte mig på en buss upp till Linköping. Väl där cachade jag lite medan jag väntade på att min uppfödare skulle komma och möta upp mig på stationen. När hon kom så bytte jag ut en hund mot en annan. Fina Mio bor i skåne nu igen, och hon verkar ha det så himla bra. Hon ville inte alls bo i flock utan blev superstressad av det, och så kan man ju inte leva. Nu är hon ensamhund och bor med två stora barn, och har förklarat för hela familjen att deras uppgift i livet är att klappa henne på magen. Det verkar superbra, så jag är glad även om det var skitjobbigt att lämna henne ifrån sig. Istället fick jag hipp som happ Fjärten, som behövde flytta från uppfödaren där hon slogs med dom andra hundarna. Här verkar hon ta livet med ro, så det blev nog bra för alla tror jag.

Fick skjuts med hundar och allt till Norrköping. Man ser ju rätt normal ut när man kånkar runt på två burar, men dom är rätt bra att bara hänga på ryggsäcken när man är ute och åker.


I Norrköping cachade jag i några timmar igen medan jag väntade på att klockan skulle gå. Kl 12 skulle vi möta upp resten av gänget, och bruden skulle levereras till stationen. Hundarna blev rätt välpromenerade när vi cachade oss genom Norrköping ;) Stackars Fjärten fick direkt kastas in i livet som stadshund.

Bruden levererades som avtalat, och jag tror att vi hade lyckats hålla henne helt ovetande om vad som skulle ske. Vi klädde på henne en lite förnedrande utstyrsel, sedan packade vi in oss i bilarna och drog iväg. Vi skulle köra goocart, men eftersom vi var lite tidiga drog vi med henne till en segelflygsklubb och lurade i henne att hon skulle ut och flyga. Lillskuttan är paniskt flygrädd, så vi var lite elaka och fnissade gott åt henne när hon hade ångest ;)

När vi slutat vara elaka åkte vi vidare till goocartbanan som vi hade bokat in oss på. Det fanns åsikter om att vi borde ha gjort något annat, men jag tror att vi träffade precis rätt med det här! Vi hade bokat upp banan så att vi skulle kunna köra ett "formel 1 race" (Inom "" eftersom vi inte direkt var skitsnabba...) och ha en inbördes tävling. Vi fick först köra två heat där våra tider loggades och med lite tur förbättrades, och sedan en final där bästa tiden vann, eller nåt. Jag hade definitivt inte bästa tiden, men jävligt roligt!
Det smög sig in en liten katt bland hermelinerna... Vi behövde vara sex förare, och en av tjejerna hade lite ont i nacken och hoppade av körningen, så vår kära chaufför för dagen hoppade in och offrade sig ;)

Efter körningen åt vi glass, sedan åkte vi hem till den andra brudtärnan och gjorde oss vackra, drack vin och jag tjatade hål i huvudet på dom med mina "mansproblem". Det är inget som kommer avhandlas här, så det tog en stund att berätta alla jäkla turer hit och dit. Jag blir trött bara av att tänka på det. Medan jag pratade hällde jag i mig en hel flaska vin, inte helt strategiskt kan jag säga...

Sen åkte vi till en tapasrestaurang och åt sjukt god mat, och efter det drog vi vidare ut på krogen. Trots att vi känt varandra i nästan tio år var det första gången jag och Lillskuttan lyckades gå på krogen tillsammans, helt stört. Men det tog vi igen med råge. Ska man göra något så ska det göras ordentligt!
Jag orkar inte dra alla turer med alla krogar vi var på, det orkar ingen i universum ens läsa, så jag tar några höjdpunkter och lågvattenmärken...Bäst var alla gånger att min fina Martin vid ett tillfälle skickade ett sms och sa åt mig att komma ut och hälsa! Jag hade vid något tillfälle rapporterat var vi befann oss, och det visade sig att han bodde bara några hundra meter bort, så han tog en paus i sin packning inför Berlinresan (visst var det Berlin? Minnet är lite suddigt) han skulle på dagen efter och kom och kramades. Herregud vad jag har saknat Martin, det var RIKTIGT roligt att få träffa honom igen! Fast sen var det ju lite jobbigt att säga hej då igen, men livet kan ju inte alltid vara lätt... ;)

Kvällens "men hur tänkte jag nu??" var när jag pratade med en dansk som sa att han varit speedwayförare. Jag blev lite glad att vi ÄNTLIGEN hade något att prata om, så jag säger "vad roligt, jag bor i Västervik och där är ju speedway rätt stort"... Åh herregud vad han kom igång dansken... Han pratade speedway på alla möjliga språk, varav han behärskade exakt INGET språk, så det var lite rörigt kan man säga. Sjukast var ju att jag faktiskt kunde DELTA i samtalet, eftersom jag tydligen VET saker om speedway plötsligt!? Det kan jag tacka en unge på jobbet för, den ungen har pratat speedway, förare, ligor, poäng osv HELA sommaren. Med viss reservation för att min källa är fyra år gammal vågar jag hävda att det jag inte vet om speedway nu är inte värt att veta.

Kvällens mest irriterande moment var nog när jag skulle köpa öl. Det var svinlång kö i baren, säkert 20 pers (och jag överdriver inte ens) som väntade på sin tur, men av någon outgrundlig anledning vinkades jag fram förbi alla andra av den sjukt snygga bartendern, och fick beställa mina öl. Skoj! Sånt beteende måste ju premieras anser jag, så jag krafsade fram lite kontanter som jag hade över och gav honom dom i dricks. Problemet var bara att han inte fattade att han fick dricks... Han var för obegåvad för att begripa att han fick dricks, förrän jag sa "behåll dom du...". Det var ju ingalunda så mkt att det täckte notan, och eftersom jag samtidigt sträckte fram mitt visa tycker man ju att en normalbegåvad människa ska fatta vinken utan att man behöver förklara i detalj, men inte då... Sånt slöseri med en vacker man! Det räcker tyvärr inte med att vara snygg, man måste vara lite intelligent också. Jag blir provocerad av dumheten...

Resten av kvällen skiter vi i. Jag och Lillskuttan fick skjuts hem mitt i natten av snälla Jukkas, som fick stanna för att bruden ville kräkas några ggr. När vi kom fram vinkade jag av Jukkas och följde sedan med Lillskuttan upp i sovrummet och bäddade ner henne i sängen bredvid brudgummen som såg en smula förvånad ut över att det befann sig någon i hans sovrum...

Dagen efter passade jag på att akutgosa med bebisen så mkt jag bara fick, och sedan åkte jag hem igen.
Finaste, finaste bebisen! Störtskön unge, synd att vi träffas så sällan bara :(

(Och jag fattar inte varför jag inte får ta hem henne, dom kan ju göra en ny?!?)

Well sorry, jag inser nu (...) att det här inlägget borde ha delats upp på flera, men nu kör vi så här, hoppas ni har hämtat kaffe...

Helgen som nyss har passerat spenderades även den i Norrköping. Den här gången var det utställning med retrievern.

Först jobbade jag öppning på jobbet, så jag slutade redan kl 13. Åkte hem, duschade, åt mat och började packa. Mitt i packningen ser jag att det kommit ut tre nya cacher precis i närheten, och att fakking Sternersson (Som vid ett tillfälle grundlurat oss och snuvat oss på att hitta en cache först-lång historia) INTE hunnit dit ännu... Jag kastar mig på telefonen och skickar sms till Anna, och säger åt henne att öka för vi har en chans att hinna före Sternersson-ÄNTLIGEN. Hon svarar att hon inte hinner för hon ska träffa P lite senare, men i slutänden styr det upp sig så att snälla P kan tänka sig att träffas lite senare, så Anna kastar sig i bilen och plockar upp mig. Jag kastar mig iväg och glömmer halva packningen, men noga då. Vi löper som jävla rådjur ut till den första cachen, som vi inte hittar eftersom koordinaterna är helt åt helvete (28 meter fel visade dom, visade det sig sen). Vi lägger på tok för mkt tid på den innan vi löper vidare till nästa, som vi hittar snabbt och kan logga FÖRE fakking Sternersson, men nu är klockan så mkt att vi inte hinner med resten, för P väntar på oss. Men nåja, vi hann iaf ta EN före Sternersson. Dom var dock snabba som satan på resten, vilket grämer mig lite.

När vi träffat P åker vi vidare mot Norrköping. Vi hade redan innan planerat in att vi skulle åka i god tid så att vi skulle kunna cacha längs vägen, och det gjorde vi. Tror vi hann med 11 cacher innan vi var framme i Kolmården där vi skulle övernatta. Under tiden fick vi (nåja, JAG) chansen att prata (älta) lite, och vi hade en trevlig resa upp. Vi träffas för sällan för att bara PRATA och umgås känner jag. Väl framme drack vi lite öl, umgicks med värdparet, lät hundarna sträcka på benen lite och sedan sa vi godnatt och gick in till oss. Dock var vi inte särskilt trötta, utan vi satt uppe ett bra tag till och snackade skit (ältade) och umgicks, och det tror jag att vi båda behövde faktiskt. Det var skönt att komma bort från allt tramsande hemma, även om jag tog med mig delar av det och ältade det med stackars Anna tills hennes öron blödde ;)

På lördagen klev vi upp, fick god frukost av värdparet och åkte sedan till utställningen. Jag hade ju inte jättehöga förhoppningar om att det skulle gå bra eftersom jag glömt både att träna och trimma hunden, men uppfödaren var snäll och visade hunden åt mig så jag hoppades ändå på ett CK. Nu gick det inte riktigt vägen, utan vi fick nöja oss med Excellent och en tredjeplacering i konkurrensklass, men det är ju inte fy skam det heller! Fick fin kritik iaf, och vi hade en trevlig dag.

Lilla hunden vilade sig i form i väntan på att Flattarna skulle "ta slut"... Man ska ta det lugnt, sa hon.


Vi deltog även i uppfödarklass och fick HP, men en av deltagarna var tvungen att åka hem innan finalen så vi packade ihop och åkte för att äta mat istället. Anna hade redan tidigare hittat en motionsslinga med en absurd mängd cacher på, så vi hade planerat att gå den efter utställningen om det fanns tid, så nu bestämde vi oss för att göra slag i saken.

Vi, eller åtminstone jag, trodde i vår enfald att dom skulle ha lagt cacherna hyfsat nära själva stigarna, men så var inte fallet alla gånger kan jag säga. Vi tog med oss alla hundar och traskade iväg, glada i hågen. En liten promenad sitter aldrig fel, och hundarna skulle ju knappast klaga. 25 cacher fanns det i området, om man gick hela slingan, så vi sa att vi börjar väl gå och ser var vi hamnar.


Och vi gick, och gick, och gick. Det var sällan mer än 200 meter mellan cacherna så det gick snabbt att beta av dom, men jag kan ju säga att det var inte alltid helt jävla lätt att ta sig till dom! Några låg bara ca 20 meter ut i spenaten, men vid några tillfällen var det riktigt tuff terräng i flera hundra meter. KAN ju bero på att vi valde fel stig också, men noga då. Anna var snabb som satan på att hitta cacherna. Jag gick ju med tre hundar i koppel så det tog en stund att trassla sig fram, och ofta hade hon redan hittat dom då. Sa åt henne att ta en paus en stund så jag fick en CHANS att hjälpa till ;)

En cache hängde rätt långt upp i ett träd, och där fick jag klättra. Det var inte särdeles svårt eftersom trädet typ var utformat som en stege, men hela jävla trädet var fullt av myror. Jag är paniskt livrädd för myror. The things you do... Fy fan. Men cachen loggades, och sedan gick jag resten av dagen med känslan av att ha myror under kläderna.

Vi sprang på några lustiga gömmor under dagen, och ibland undrar man hur dom har orkat asa ut alla grejer i skogen?! Det är nämligen samma människa/människor som lagt ut alla 25. Gissar att inte alla kommit ut samtidigt, men ändå. Släpa ut en micro och en fågelholk mitt i spenaten liksom??


Vi var ute och traskade i ca tre timmar i den där skogen, och hann med 17 cacher. Några av dom som låg längs den slinga vi valde hittade vi inte, gissningsvis är dom inte kvar eftersom resten var väldigt lätthittade, och när vi hade traskat i tre timmar och började närma oss början igen kände vi att dom resterande fem eller så kunde få ligga kvar till en annan gång. Vi var sjöblöta av svett och dyngsura av att ha traskat i en regnblöt skog, så vi kände oss rätt nöjda. Hundarna klagade inte direkt heller, dom kände sig välaktiverade vid det laget!
Jag och Fjärten hade det nog mest jobbigt ;) Jag är ju stadsmänniska ut i fingerspetsarna, sätt ut mig i en skog och jag tappar förmågan att lokalisera mig direkt. Anna fick mer än en gång berätta vilket håll vi skulle åt, när jag tappat bort mig själv. Fjärten är ju skåning och har väl aldrig gått i en riktig skog, och det kombinerat med att hon har JÄTTEKORTA ben gjorde att hon inte var helt imponerad över terrängen alla gånger ;) Fick lyfta henne upp och ner för diverse berg både en och två gånger.

När vi hade bytt lite kläder och gett hundarna vatten och nattat dom tog vi sikte på första bästa ställe som kunde ge oss kaffe, och sen siktade vi på hemresa. Vi tog det lugnt på vägen hem, och passade på att logga lite fler cacher som vi ändå körde förbi (om än med en liiiten omväg), så i slutänden hade vi hunnit med 36 cacher på ett dygn. Skoj! Det trista med det här cachandet är att det i princip nästan bara är Anna och Lånemannen i min umgängeskrets som pysslar med det. Anna har redan loggat nästan allt som finns i stan, vilket gör att jag blir utan sällskap när jag ska ta det hon redan tagit. Enkla cacher som ligger inne i stan kan man ju logga själv, det är ju skitsamma känner jag, men dom lite roligare, där man ska klättra i berg, krypa i grottor eller liknande vill man ju ha sällskap till. Där är det ju inte att logga så många som möjligt som är grejen, utan att dela upplevelsen med någon som kan förstå det roliga. Utan sällskap är det ju inte ens roligt, då kan det ju kvitta.

Häromdagen var jag och Anna t ex ute och åkte gummibåt... Vi skulle logga en cache på en ö, så vi köpte oss en båt och asade oss över. Blev sjöblöta, klättrade i berg, hade roligt.





Inget man direkt hade haft lust att göra i sin ensamhet, för INGEN annan skulle ju fatta det roliga i att bli blöt upp till midjan för att båten är en smula ostadig, eller att klättra i berg iklädd trosor och strumpor... Men men. Livet är långt, sägs det.

Och det här jäkla inlägget blev långt, men nu är ni up to speed med mitt liv! Den här helgen är det bröllop i Norrköping (såklart) så jag åker tillbaka dit. Det blir sista resan dit för den här månaden, och även om jag bara gör roliga saker så ska det bli skönt att slippa allt åkande ett tag. Välkommen September!

torsdag 8 augusti 2013

Komplett psykfall, men ett samlat sådant

När man är hopplös på att samla sina tankar och uttrycka dom med ord (mest för att man låter som ett komplett psykfall) är det ju rätt tacksamt att man är bra på att samla dom i text och få dom hyfsat begripliga (om än fortfarande med resultatet att man låter som ett komplett psykfall...)