söndag 19 januari 2014

Vi måste prata lite om nätdejting...

På förekommen anledning (SOMLIGA behagade inte svara på sms i fredags, och har inte hört av sig sen dess heller, så nu är vi i den cirkusen igen...) känns det som om vi måste prata lite om att nätdejta. Främst om att nätdejta när man bor i universums minsta stad, men universums märkligaste människor...

Vi kan väl börja med att konstatera att utbudet är NÅGOT klent. Jojo, jag är kräsen, men jag överdriver bara en aning när jag säger att man kan räkna antalet MÅTTLIGT intressanta karlar på ena handens fingrar... Av dom som är ens LITE intressanta (typ kan stava sitt namn utan hjälp...) kan man ju direkt räkna bort hälften på grund av att dom inte finner mig intressant.

Men vilka drar en annan stackare då till sig?!

Tja... Vi har ju HONOM. Han som har fler issues än jag kan räkna med både fingrar och tår, och som tror att han kan vandra in och ut ur mitt liv som han behagar. (Vilket han iofs haft rätt i hittills eftersom jag tydligen helt saknar självrespekt nu för tiden...)

Sen har vi grannen, som loggade mig som FAVORIT på Match. Killen som går runt med naken överkropp halva året och skriver arga lappar i alla gemensamma utrymmen, och går och flyttar på folks bokningsploppar om dom inte GENAST efter passet gör det själv. Killen som tror att tvättid stavas med tre st T. Killen som hänvisar till sig själv som STYRELSEN.
 



Jaja, jag vet, han är säkert en jättefin människa egentligen, men jag skulle få ett slaganfall...

Och så har vi slutligen den bästa gruppen av alla. Alltså. Jag vet att jag inte direkt är purung, och visst kan jag se lite sliten ut (Men jag fick jävlar i min lilla låda visa leg på systemet dagen före jag fyllde 35!),  men när merparten(!) av dom som kontaktar mig på diverse sidor är över 50, då känns det sådär?! Hallå?! Speciellt sedan jag skrivit att jag söker någon som är max 40... Visst kan man kompromissa, men inte med 10 år eller mer! Den äldsta so far var 65 bast. Jodå...

Man kan ju bli knäckt för mindre!! Konstigt om man hakar upp sig och faller för en komplett idiot i det sällskapet!?

Nu är jag plågsamt medveten om att det till stor del beror på att jag bor i en så liten stad, utbudet är för begränsat och inaveln för stor... Men min syn på nätdejting har ju inte direkt förbättrats! Har länge (flera år) varit medlem på en gratissida (Där jag lurade in en vän, som tycks hitta betydligt mer normala karlar än vad jag gör...I en annan stad.), men gick nyligen med i Match med baktanken att det säkert är mer normalt folk där eftersom det kostar pengar. Väl spenderade pengar, let me tell you... Samma människor som på den andra sidan, plus några till av samma kaliber.

Jag ger upp. Först ska jag lägga ner idioten (Lycka till med den, Ebba, du gillar honom för mkt din idiot) och sen ska jag gå i kloster. Skillnaden mot nuläget är noll och ingen alls.

Eller så kan jag ju hooka upp med grannen. Och skriva arga lappar i alla gemensamma utrymmen.

3 kommentarer:

  1. Ja du. Nätdejting. Förstår dig precis. Det är lättare i Stockholm, det är det. Det stör mig enormt dock, det här med att betalsidorna påstår att de skule funka bättre pga att de tar betalt. Så jäkla fult sätt att lura folk som letar relationer. För, som du säger, det är samma människor på ungefär alla sajter.
    Önskar dig lycka till i alla fall>!

    SvaraRadera
  2. Stockholm känns som rena guldgruvan, där finns ju människor! Här finns det begränsat, och alla känner alla och har på ett eller annat vis någon koppling till alla, jag blir GALEN!

    HAN träffade jag genom jobbet, men vi tog kontakt via dejtingsidan.

    Rent logiskt kan jag se resonemanget med att det är fler seriösa som betalar än glider in på gratissidor, men i praktiken stämmer det dåligt...

    SvaraRadera
  3. Jamen jag gillar ju det sista alternativet, då kan de arga lapparna vara på mer korrekt svenska? Rättstavat, och så.

    SvaraRadera