lördag 31 maj 2014

Livet blir inte mer spännande än man gör det, eller nåt?

Här sitter jag med en bula som täcker hela pannan, men jag vet ju att jag lever iaf...



Strax före lunch idag åt jag en näve nötter. Samma nötter som jag brukar äta, samma nötter som jag åt i förrgår, fast då betydligt färre. Inga konstigheter, mao.

Började känns mig jättekonstig i magen, som om jag var hungrig och (ja förlåt ordvalet men...) bajsnödig på samma gång, så jag gick och satte mig på toa. När jag sitter där blir jag yr, dålig i magen och det känns som om huden liksom sväller på kroppen, och hettar. Det såg tom ut som om huden på hela kroppen blev lite rödare, men det kan vara inbillning.

Så där sitter jag och mår dåligt, och fattar ingenting, men tänker att "Det går nog snart över". Nästa grej jag tänker är "men... vafan?". Då har jag öppnat ögonen och finner mig själv liggande på golvet i duschen, med en nedriven hylla över mig. Ja, tydligen så svimmade jag, och föll av toastolen. På vägen ner slog jag huvudet i handfatet (Gissar jag) så jag har en sjuhelvetes bula i pannan. Den täcker halva pannan... No botox needed.

Så där ligger jag. Och jag är så yr och mår så dåligt att jag inte kan ta mig därifrån. Dessutom hade jag nu fått andnöd och svårt att svälja. Jag ska bespara er de mer ingående detaljerna av mitt liggande på golvet, för det var tyvärr inte så att jag bara LÅG där och mådde illa, kroppen fortsatte liksom reagera men det är inget ni behöver veta något om. Det var OTROLIGT läskigt att ligga där och inse hur ensam jag är. Jag vet inte exakt hur länge jag låg på badrumsgolvet och inte kunde andas eller röra mig, men någonstans mellan en halvtimme och en timme.  Under den tiden var det enda jag tänkte "Jag måste till akuten, telefonen ligger i ett annat rum och jag kommer inte dit." Sen var det ju det där med vem man ska ringa? Jag har en och annan kompis som garanterat skulle köra mig, men när man inte ens kan VÄNDA sig på golvet så känns det där med att ringa runt inte helt aktuellt, så jag fattade beslut om ambulans.

Till sist lyckades jag ta mig upp så att jag kunde få av mig kläderna och duscha av mig, sittandes på en pall. Sen hasade jag mig ut och tog på pyjamas, och ringde ambulans. Hundarna, speciellt stackars Halo, var helt hysteriska över det konstiga som hände, så jag valde att hasa mig ned för trappen och "möta" (Nåja, sitta som ett kolli) ambulansen utanför. Den kom, och jag fick kanyler i armarna, blodprover blev tagna och den stackars (Jättesöta och trevliga, vill du ha mitt nummer?!) ambulanskillen försökte och försökte ta blodtrycket på mig, men han fick inget resultat. Jag vet att det brukar vara svårt även när jag inte är svimfärdig, så det är säkert inget konstigt, men ändå.

När vi kom fram kollade dom EKG, jag fick kortison och något slags medicin mot en allergisk reaktion, och astmamedicin mot andningen. Att kolla huvudet brydde dom sig inte om trots att jag slagit i huvudet ordentligt, vilket jag inte ens tänkte på först men retar mig på nu... Mådde snabbt bättre, och fick åka hem efter ca tre timmar. Alla blodprover såg normala ut, vilket ju är jävligt märkligt, men dom TROR att det var en allergisk reaktion, pga att sköterskan hittade utslag på mig när hon satte EKG, och sen när jag (JAG, läkaren brydde sig inte om att titta...) fick se efter igen efter medicinering var dom borta.

Det där med att jag svimmade sa läkaren är skapligt normalt, under omständigheterna. Tydligen fungerar kroppen så att om magen reagerar på något, så sänker hjärtat sin frekvens, vilket kan leda till att man bland annat svimmar. Vi får utgå från att jag helt magiskt utvecklade ganska allvarlig nötallergi, BOKSTAVLIGEN över natten, och så ska jag tillbaka om några veckor och ta blodprover för att se hur det står till. Kroppen behöver tydligen återhämta sig först sa läkaren.

OTROLIGT obehaglig upplevelse. Så här i efterhand för att man inser hur utsatt man är när man är ensam (Jag hade ju lika gärna kunnat ligga och dö på badrumsgolvet) och jag lär inte gå på toa utan mobil fler ggr...

Nu mår jag bra, bortsett från att jag har en GIGANTISK bula i pannan, och lite ont i huvudet. Huvudvärken kom nästan 12 timmar efter smällen, så jag tror inte det är relaterat, men jag har lovat att vara uppmärksam eftersom dom faktiskt inte undersökte huvudet för fem öre.

Nu ska jag ta min sargade lekamen och gå och sova, natti på er!

tisdag 27 maj 2014

Lena är GRYM!

För ett tag sedan startade jag och Lena en utmaning gällande vem som sprang flest antal km i månaden. Jag föll ur ganska snabbt eftersom jag 1, hade ont i foten, 2, blev sjuk, 3, blev upptagen, 4, blev sjuk igen. (Och guess what, jag är sjuk IGEN, kroppen hälsar att den inte vill mer...) men Lena tuffade på som ett litet tåg och ökade sjuuuukt snabbt både distans och hastighet.

Någon kommenterade på fb att hon borde springa lopp, men hon svarade att hon inte hade råd. Sånt är ju livet ibland, men jag var snabb som VINDEN och anmälde henne till ett lopp som present. Alla som vill borde få testa att springa lopp, det är en grym känsla!

Ikväll är det dags, och som tack har Lena gjort en reklamkeps ;)


Med den snygga kepsen kommer ju den snygga tjejen springa som VINDEN ikväll! Jag sitter hemma, snyter mig och håller tummarna! Heja heja!!!

söndag 18 maj 2014

Om att missta sig på någon...

Jag vet knappt hur jag ska formulera det här inlägget för hela situationen är så absurd... Hamnade i en diskussion på Twitter med en kille som jag pratat rätt mkt med, även utanför Twitter. Han var upprörd över en bild jag retweetade som pekade på det faktum att så gott som alla tjejer måste betrakta alla män som potentiella våldtäktsmän, I VISSA SITUATIONER.

Jag vet inte ens hur jag ska tolka hans utspel, för den uppfattning jag får går rakt emot den uppfattning jag har av hans begåvning. Jag blev så paff av det han sa att jag inte visste vad jag skulle svara?! Jag vet inte hur jag ska bemöta ett uttalande som "Rädd för vadå? Mygg eller!? ". Nej, för att bli misshandlade och våldtagna?

Det är helt overkligt att denna verklighet har gått någon helt förbi? Kan det vara så, eller ligger det något annat bakom? Faktum ÄR att tjejer är utsatta. Faktum är att våldsmän inte har det stämplat i pannan, så att vi tjejer enkelt kan sålla ut dom. Och så länge det inte finns några synliga tecken kommer alla män bli betraktade med misstänksamhet av en ensam tjej som möter dom ute sent på kvällen, eller måste passera en grupp män på en avskild plats.

Innebär det att vi ser män som potentiella våldtäktsmän i alla situationer? Nej, självklart inte. Vi stryker inte runt väggarna på jobbet och blänger på våra manliga kollegor, vi går inte omvägar runt männen på ICA för att vi är rädda, det säger väl sig själv?!

Jag fick aldrig tillfälle att reda ut om han verkligen inte förstod vad jag menade, för jag blev blockad. Förlusten av killen i sig tar jag inte så himla hårt. Visst är det lite tråkigt, eftersom det här dessutom är en kille som jag pratat med ang att vi eventuellt skulle se om det här pratandet kunde utvecklas till något mer. Nu blev det inte så, för efter EN GOD stund kröp det fram att han inte var intresserad. Det kom kanske inte som en överraskning, jag misstänkte liksom det när han aldrig hörde av sig och öppet flirtade med ca 15 tjejer till på Twitter... Men ändå, även om jag inte investerat i människan känslomässigt så var det någon jag gillat att prata med i flera månaders tid.

Men det som stör mig på riktigt med det här är att jag HELT misstagit mig på vilken typ av människa jag hade att göra med! Jag hade för mitt liv inte kunnat föreställa mig att han inte skulle varken förstå eller lyssna på sakliga argument i en fråga som omöjligen kan komma som en överraskning?! Mentalt sitter jag fortfarande och gapar över att han verkligen inte ville förstå hur kvinnors situation ser ut, utan ville få det till att jag, och alla tjejer med mig, helt enkelt hatar män.

Om jag misstagit mig så grovt på en människa vet jag ärligt talat inte om jag kan lita på min egen begåvning längre.

Hon lever, ligger, jobbar, pluggar, dricker vin och twittrar.

Och är långhårig. SÅ länge sen är det jag bloggade sist ;)

(Nej, jag har gjort en hårförlängning.)


Jag hinner inte riktigt med. Eller nej, det var inte sant, jag ORKAR inte, helt enkelt. Kursen vi läser nu i skolan är svår och tar upp mycket tid och energi. Utöver det så har jag tentaångest eftersom jag har naturkunskapstentan igen den 5e Juni. En del saker har jag skaplig koll på, men ju mer jag pluggar desto mer inser jag att jag måste läsa på om, och tiden finns helt enkelt inte. Plus att mitt huvud inte rymmer HUR mycket info som helst, det GÅR helt enkelt inte!! *frustrerad*

Dessutom är det sommar nu. Och sommar för en student innebär ingen inkomst. Så varje sekund jag inte lägger på skolan eller tentan försöker jag jobba! Jag har haft lite tur på den fronten för det är en förskola där jag inte brukar jobba så mycket som har bokat mig en hel del. Det började med ett pass, men tydligen gjorde jag bra ifrån mig för sen har dom bokat mig nästa varenda dag jag kan, kul! Det är oftast bara några timmar på eftermiddagen som extraresurs, men några timmar varje dag är också pengar! Dessutom är det ju superkul att dom känner att jag gör nytta när jag är där, och att jag är pålitlig nog att vara den resurs som jag är när jag är där.

Tur att jag fick ligga lite iaf häromsistens, det var en trevlig avkoppling. (Trodde ni på riktigt att jag skulle berätta i detalj om den saken? ;) )

Så, när jag är hemma har jag inte energi till att TÄNKA, vilket innebär att det inte blir några inlägg producerade. Istället slösurfar jag på Twitter och producerar meningslös skit där, det är lagom avancerat för min gråstenshjärna. Jag har också konstaterat att den bästa sortens män, den sort jag skulle vilja hitta mig en av, finns på Twitter.

Twittermän är (iaf den övervägande delen, det finns ett och annat stolpskott också...) intelligenta, tålmodiga (Herregud, dom står ut med mig när jag dricker vin och det går någon jävla kärleksfilm på tv, så man blir helt gråtfärdig och förtvivlad...), pålitliga och roliga. Bland annat! Jag har ett litet harem av favoritmän på Twitter, och jag är väldigt förtjust i dom! Mina twittermän ger mig hopp om livet, på mer än ett sätt. Inte BARA för att dom är så rara och omtänksamma, utan också för att om DOM finns, så finns det fan hopp om livet för mig också.

Mina twittermän är en brokig skara, men det dom har gemensamt är att jag med all sannolikhet aldrig kommer ligga med dom. En är svårt homosexuell, och samtliga är efter vad jag förstått lyckliga med sina sambos/flickvänner. Det är liksom inte DET jag vill ha dom till, men dom ger mig hopp! Lyckas jag hitta en hel HÖG normala karlar på Twitter måste det ju rimligen finnas fler i världen, vilket ökar chanserna att jag ska snubbla över en. Helst innan jag torkat ihop helt och inte kan få några barn... Det finns mao hopp, trots den TOTALA torkan på den fronten.

Problemet med twittermän är väl dock tyvärr att alla har hört talas om dom, men ingen har sett en på riktigt... Lite som enhörningar och aliens...

Så det är vad jag gör. Jobbar, pluggar, dricker opassande mängder vin och tittar på filmer som gör att jag blir mentalt instabil, och tröstas av mina twittermän. Det händer lite roliga grejer i livet också, lite som är bokrelaterat, men det får jag återkomma till när det är en aning mer klart vad det blir av det hela!